Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - La nouvelle Héloïse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREVINNAN D’HOUDETOT 587
trädgården vid ett mycket vackert månsken. I fonden låg
ett ganska stort snår med en vacker lövsal, kantad av en
kaskad, till vilken jag givit henne idén. Ljuva minne av
oskuld och sällhet! I lövsalen satte jag mig bredvid henne
på en gräsbänk under en blommande accasia, och jag fann
då ett språk, värdigt att tolka mitt hjärtas rörelse. Det var
första gången i mitt liv, men jag var sublim. Till sist ut-
ropade hon i en ofrivillig hänförelse: Nej, aldrig har en
man varit så värd att älskas, aldrig har en älskare älskat
såsom ni. Men er vän Saint-Lambert hör oss, och mitt
hjärta kan icke älska två gånger. Jag tystnade och suckade,
men jag omfamnade henne. Vilken omfamning! Men det
var allt!“ Hon lämnade lövsalen lika ren som hon kom-
mit dit.
Så kom Saint-Lambert tillbaka. Han “gjorde Rousseau
rättvisa, ehuru han visade något humör“ — på 1700-talet
var man i dylika affärer mera frisinnad än nu. Men madame
d’Houdetot, som nu icke längre behövde en ställföreträdare
för sin älskare, avbröt sin lilla kurtis med Rousseau, och
det korta kapitlet i hans kärlekssaga var slut. Det är denna,
som till en del ligger bakom den roman, han nu fortsatte
och som avslutades 1759, ehuru den kom ut först två år
senare. Huvudpersonerna, Julie, Saint-Preux och Wolmar
äro madame d’Houdetot, Rousseau och Saint-Lambert, och
det hela är snarast ett första, romantiserat utkast till hans
Confessions. La nouvelle Héloïse är helt och ända igenom
fylld av hans personlighet. Vi hava här alla hans teorier i
livets olika frågor, vi hava alla hans drömmar om kärlek,
dessa högtflygande drömmar, som så föga motsvarades av
verkligheten, representerad av Thérèse Le Vasseur. De
kommo ock fram i hans brev till madame d’Houdetot. Efter
brytningen begärde han dem tillbaka, men grevinnan för-
klarade, att hon hade bränt dem. Jag tvivlade härpå, skriver
Rousseau, vars naiva fåfänga aldrig förnekar sig: “Man
kastar icke dylika brev på elden. Man har funnit Julies
brev glödande. Men vad skulle man då hava sagt om dessa!
Nej, den, som kunnat ingiva en dylik lidelse, har ej haft
mod att bränna bevisen!“ Rousseau hade emellertid varit
nog försiktig att bevara koncepten till några av de mest
glödande.
Titeln till romanen har Rousseau fått från Popes Heloisa’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
