Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethe före Weimartiden - Lyrikens genombrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Friederike brion 45
Först nu kände jag den förlust, som hon led, och såg ingen
möjlighet att ersätta den, icke ens att lindra den . . . “Aber
der Mensch will leben“.
Själv nämner Goethe intet om motiven till brytningen.
Men han antyder en förklaring, som troligen är den rik-
tiga. Då Goethe första gången kom till Sesenheim, berättade
han där en saga, die neue Melusine, som han sedan infört
i Wilhelm Meisters Wanderjahre. En man förälskar sig där
i en flicka, men — han är människa och hon tillhör dvär-
garnas släkte, och han kan blott på så sätt stanna hos henne,
att han också blir dvärg. Han är så förälskad, att han går
in därpå. Hon sätter en trollring på hans finger, och där-
med förvandlas han. Men — säger sagans hjälte — min
förra existens kunde jag ej glömma. Inom mig kände jag
mig äga samma proportioner som förut, och jag förstod nu,
vad filosoferna menat med sina ideal. Också jag hade ett
ideal av mig själv, och i mina drömmar tyckte jag mig
ännu vara en jätte. “Nog av, hustrun, ringen, dvärgskep-
naden, liksom så många andra band, gjorde mig så olycklig,
att jag började tänka på att skaffa mig friheten.“ Så filar
han sönder ringen och återfår sin människogestalt.
Det lilla pastorsbostället i Sesenheim tedde sig nog för
Goethe, så snart han vaknat ur sina första kärleksdrömmar,
såsom en dvärgarnas värld, vingarna började kanske ock-
så falla av den stackars Friederike, som troligen ej kunde
följa med på hans fantasis flykt, patricierns och världs-
mannens stolthet reagerade mot att föra landsbygdens enkla
dotter in i Frankfurtsocieteten, och så filade han beslutsamt
av trollringen, som hindrade honom att växa. För dem,
som hylla övermänniskans moral, handlade han rätt, men
hans närmast följande dramer, Götz, Clavigo, Faust och
Egmont visa, att han ännu icke hade fullt tillägnat sig denna
mera frigjorda uppfattning. Man kan knappast kalla Goethe
egoist, ty i detta ord ligger något smått, som väl finnes hos
Voltaire, men ej hos Faustskalden, som har större vyer och
aldrig gör sig skyldig till Voltaires löjligheter. “Självisk-
het“ har åtminstone för mitt språköra en högre valör. Och
Goethe var storslaget självisk, inom andens värld något av
samma art som hans samtida Napoleon inom statslivets.
Han kände sig äga växtkraft, och den kraften lät han hän-
synslöst verka. Men Kants moralprincip hade han ej gjort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
