Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethe före Weimartiden - Werther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WERTHER OCH ROUSSEAU 57
stad, men behandlas där med en sårande stolthet av den
minister, hos vilken han är anställd, och känner sig därför
manad att begära sitt avsked. Måttet rågas emellertid, då
han visas ut ur ett högadligt sällskap, och nu vänder han
tillbaka till den stad, varifrån han flytt. Under tiden ha
emellertid Albert och Lotte gift sig med varandra. Men
detta dämpar ej hans olyckliga lidelse, som med varje dag
ökas, och till sist kan han ej stävja denna, trycker Lotte
till sitt bröst och överhöljer henne med brännande kyssar.
Därmed är det slut dem emellan. Av Albert lånar han en
pistol, och med den skjuter han sig.
Hela innehållet är således, som man ser, med några för-
ändringar lånat från verkligheten. Men lika mycket har
Rousseaus La nouvelle Héloise varit hans inspirationskälla,
och i de tre huvudpersonerna igenkänner man utan svårig-
het Julie, Saint-Preux och Vollmar. I likhet med Rousseau
har även Goethe för sin roman begagnat sig av brevfor-
men, men med vida mindre talang. Hos Rousseau äro de
brevskrivande flere, och vi få därigenom tillfälle att blicka
in i alla de handlande personernas känsloliv, vi lära känna
dem både som de själva uppfatta sig och som de upp-
fattas av andra. Hos Goethe äro däremot alla breven skrivna
av Werther ensam, de flesta till en vän, Wilhelm, som ald-
rig svarar, några till Lotte och Albert. Psykologien blir
därför betydligt mera ensidig, och själva hjältinnan se vi
endast i Werthers egen framställning. Har hon, liksom
Julie, utkämpat någon själsstrid mellan plikt och böjelse?
Därom veta vi egentligen ingenting. Ty det hela är blott
en monolog, och i mångstämmighet stå både Rousseaus och
Richardsons romaner därför vida över Goethes. Men icke
ens denna monologform har han fullt kunnat genomföra,
och avslutningen utgöres av utgivarens relation av Werthers
sista stunder.
Romanen saknar också den stil och den smak, som fun-
nits hos förebilden, är på sina ställen ganska svamlig och
mera sentimental än den dock ganska sentimentala Nou-
velle Héloise. Och likväl kan man förstå, varför denna
roman slog så oerhört an på samtiden.
Werther var Saint-Preux’ närmaste arvtagare och han
var tysk. Allt det germanska i Saint-Preux’ väsen kom-
iner här starkare fram än i förebjlden, och vidare få vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
