Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethe före Weimartiden - Werther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 ÖVERMÄNNISKAN
vad du. vill, men här kan jag inte stanna. Vad har jag
här att göra? Tiden blir mig lång. Fursten behandlar mig
så bra man kan begära, och likväl kan jag ej känna mig
hemmastadd. Vi hava i grunden ingenting gemensamt. Han
är en man med förstånd, men ett alldeles vanligt förstånd.
Umgänget med honom intresserar mig inte mer, än om jag
skulle läsa en välskriven bok.“ Men märkvärdigt nog har
han en viss dragning till aristokratiska kretsar, och detta
ger romanens ena huvudmotiv en färg, som Goethe knappt
avsett. Rousseaus roman hade ju haft ståndsskillnaden såsom
ett ledande motiv. Även Goethe tog upp det, närmast från
verkligheten, från den unge Jerusalems historia. Men det får här
ej samma bärvidd som hos Rousseau. Att Saint-Preux på grund
av sin oadliga börd hindras från att äkta den kvinna, han
älskar, det är hans levnads stora olycka. Att Werther får
en antydan om, att man ej gärna ser honom i en tråkig,
högadlig aftoncirkel, kan ju möjligen vara ledsamt för honom,
men något särskilt gripande ligger ej i detta, och på sitt
håll var Werther lika aristokratisk. Han är ingen demokra-
tisk himlastormare som Rousseau, utan en ung man, vars
högfärd blivit sårad: “det, som mest retar mig, är de fatala
borgerliga förhållandena. Visserligen förstår jag lika väl
som någon annan, hur nödvändig ståndsskillnaden är och
hur många fördelar den berett mig själv. Men den bör inte
få stå mig i vägen, när jag kan njuta en smula glädje, få
ett skimmer av lycka här på jorden.“ Och nu hindrade
denna ståndsskillnad honom från att uppvakta en ung fröken
med vackra blå ögon och mycken själ. Det motivet har
Goethe således förstört.
Bättre har han lyckats med det andra. Det är icke svårt
att förutsäga, att en fantasisjuk drömmare som Werther skall
bliva kär och olyckligt kär. En yngling med en dylik obe-
stämd idealitetsträngtan måste alltid ha ett föremål, för vil-
ket han kan svärma. Hade nu inte den ledsamma stånds-
skillnaden varit, hade han kanske glömt Lotte och i stället
förälskat sig i den vackra Fräulein B., som visade honom
ett visst tillmötesgående. Men då han här stötts tillbaka av
ståndsfördomarna, återvände han till Lotte, och nu, då hon
var gift, flammade hans lidelse ännu våldsammare upp. Det
var väl också detta parti av boken, som mest grep den
tidens läsaye, ty Goethe predikade här öppet lidelsens rätt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
