Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethe före Weimartiden - Faust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LESSINGS FAUST -7 9
penspiel, och han var den förste, som i detta lyckades upp-
täcka den poesi, som där dröjt kvar av Marlowes drama.
Stycket börjar med “ett förspel“ i en gammal dom, i vilken
klockaren och hans son just nyss ringt in midnatt. Men i
domen samlar sig nu djävlarnas skara för att inför Beelzebub
avlägga räkenskap, för vad ont de uträttat. En har satt
en stad i brand, en annan har förstört en hel flotta. Men
de, som sysslat med dylikt skräp, utskrattas av den tredje,
som förfört ett helgon till äktenskapsbrott och mord. Så
kommer man att tala om Faust, och helgonförföraren lovar
att få även honom att falla. Nu, säger en, sitter han vid
den nattliga lampan, böjd över sina böcker och forskar efter
sanningen. För starkt begär efter vetande, säger en annan,
är ett fel, och ur detta kunna alla andra laster spira upp.
Därefter börjar dramat i Fausts studerkammare, där han
fåfängt bland de skolastiska böckerna söker en lösning på
sina tvivel. Men så erinrar han sig, att en lärd en gång
framkallat en djävul för att av denne få en förklaring på
en dunkel punkt hos Aristoteles. Han företager då en be’
svärjelse, och en ande stiger upp ur jorden. Anden, inför
vilken Faust bävar, förklarar sig vara Aristoteles, men är i
själva verket djävulen, som kommit att förföra honom.
Efter några andra, blott i korta utkast bevarade scener följer
den enda, som Lessing själv offentliggjort och i vilken Faust
utspörjer djävlarna om deras snabbhet. Han väljer den,
som är lika snabb som övergången från det goda till det
onda,
o
Återstoden känna vi blott genom referatet. Den, som
djävulen förför, är icke Faust själv, utan hans fantom, som
Fausts skyddsängel skapat. Faust själv försänkes av ängeln
i en sömn, och allt det, som hans fantom utför, är hans
dröm. Då djävlarna i femte akten stämma upp triumfsånger
över sin seger, ropar ängeln till dem: “Triumferen icke!
Ni har icke vunnit seger över mänsklighet och vetenskap.
Gud har icke givit människan den ädlaste av alla drifter för
att göra henne evigt olycklig. Den, som ni såg och nu
tror er hava vunnit, är blott en fantom.“
Denna idé: att låta hela frestelsen blott vara en varnande
dröm, förefaller ganska misslyckad. I Calderons Livet en
dröm, som väl varit förebilden, har motivet ju en helt annan
betydelse. Men Lessing hade dock redan funnit en bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
