Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethe före Weimartiden - Egmont
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INNEHÅLLET I EGMONT 95
kunde här liksom i Shaksperes skådespel röra sig med massor,
få in målande folkscener, teckna en mångfald av olika karak-
tärer och giva ett uttryck åt det frihetspatos, som ännu
besjälade honom. Men han observerade ej, att ämnet icke
var dramatiskt. Egmontdramat har i själva verket ingen
handling, dess hjälte är ett viljelöst flarn på vågen, oför-
mögen till ett beslut, och hans undergång har ingen tragisk
verkan.
I Egmont har Goethe velat teckna en ny typ av över-
människa, mannen, som äger den fascinerande, personliga
tjuskraft, som Goethe själv i så rikt mått hade, snillet, som
utan betänksamhetens blekhet sorglöst följer sina impulser,
fylld av livskraft och sangvinisk tro på sin lyckostjärna.
Det var geniets “va la banque“, som skulle förkroppsliga
sig i Egmont, och själva kärnan i dramat, ur vilken det
andra växte fram, var nog dialogen mellan Oranien och
Egmont. I viss mån har Goethe lyckats, men ofrivilligt
har han fått fram också det tomma i detta ideal. Exposéen
är för dramats syfte i hög grad talangfull. Egmont själv
uppträder först ett stycke in i den andra akten, men redan
förut fylles dramat av hans personlighet, och denna har
genom denna inledning onekligen fått över sig den charme,
som Goethe velat förläna sin hjälte.
Stycket börjar med en livlig folkscen, borgarnes målskjut-
ningstävlan, och en av Egmonts soldater vinner priset. “Han
skjuter som sin herre, som Egmont själv“ — ropar en.
“Mot honom är jag bara en stympare“, svarar soldaten, och
så bjuder han över lag — “det är hans herres sätt, alltid
splendid, låta det basa“. Och så kommer man in på Egmonts
alla förtjänster, hans tapperhet, hans frikostighet, hans folklig-
het, hans nederländska sinnelag o. s. v., och samtidigt få
vi höra om jäsningen bland folket på grund av det spanska
förtrycket. Därefter växlar scenen till en överläggning mellan
den kloka och humana regentinnan Margareta av Parma och
hennes förtrogna Machiavell. Ämnet är den spanska regerin-
gens krav, att regentinnan skall undertrycka alla religiösa
kätterier och alla försök att hävda den provinsiella friheten.
Men även här skymtar Egmont fram såsom den nederländska
frihetens försvarare. Regentinnan själv har en lätt antydd
böjelse för hans fascinerande personlighet och är rädd, att
han skall blottställa sig. Han är lättsinnig, öppen, obetänk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
