Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethe före Weimartiden - Egmont
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INNEHÅLLET I EGMONT 97
vid vilken provinserna hänga fast?“ Vi kunna förstå, att den
stackars Clärchen blir imponerad av denna glans, men på
oss imponerar den betydligt mindre, och Egmont, som visser-
ligen halvt omedvetet njuter av sin samhällsställnings över-
lägsenhet, krymper i våra ögon betydligt samman, ty en
Zeus i ordnar är dock smått löjlig. Men med olympierns
nedlåtenhet mottager han Clärchens kärlek, och det intryck
vi få av denna scen är, att Egmont är gränslöst älskad,
men att å den andra sidan den lilla Clärchen för honom
knappt är mer än en stundens nyck. Utan tvivel var detta
alls icke Goethes mening. Men någon värme kan han icke
inlägga i Egmonts erotik. Det är blott kvinnan, som älskar,
icke mannen.
Den fjärde akten kunde hava blivit mycket dramatisk.
Men Goethe har själv förstört effekten. Alba och Egmont
råkas, den stränge hertigen har bett om hans råd, och
Egmont utvecklar för honom den nederländska adelns frihets-
krav. Samtalet blir allt häftigare och slutar därmed, att
Alba låter häkta Egmont för högförräderi. För oss är detta
icke någon överraskning, ty hela början av akten upptages
av Albas förberedelser till förräderiet, och å hertigens sida
var det hela blott spel. I någon ovisshet sväva vi således
icke, huru det skall gå, och spänningen har på förhand
förstörts.
Sämst är den femte akten, som faller in i det melodra-
matiska. Clärchen tar gift och dör, Egmont får i fängelset
höra sin dom, träffar där Albas son, som visar sig såsom
en ridderlig yngling, full av beundran för Egmonts lysande
personlighet. Egmont ber, att han skall rädda honom, men
då han får höra, att detta är omöjligt, sjunker han hop:
“Keine Rettung! Süsses Leben! Schöne freundliche Gewohn-
heit des Daseins und Wirkens, von dir soll ich scheiden!“
Så slumrar han ännu en gång in. Man hör musik, frihetens
gudinna, som bär Clärchens drag, uppenbarar sig för honom
och böjer sig över “den sovande hjälten“, antyder för honom,
att hans död skall bliva signalen till Nederländernas frihet
samt trycker en lagerkrans på han hjässa. Därpå vaknar
Egmont, vakten kommer och han föres ut till avrättsplatsen.
Karaktärsteckningen i dramat är icke dålig. Visserligen
går den alls icke på djupet, och den saknar rikare facette-
ring. Men figurerna stå klart framför oss — Clärchen,
Schtick. Allman litteraturhistoria. VI. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
