Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethes ungdomskrets - Lenz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106 DEE WALDBBÜDEB
av vår Shakspere, den odödlige D:r Goethe“. Man observerade
icke, att Goethe, som vid denna tid skrev sin Stella och
där laborerade med moraliskt lika tvivelaktiga problem, dock
hade så pass mycken smak, att han märkte, när den patetiska
situationen hotade att slå över i burlesk. För denna gräns-
skillnad hade samtiden ej sinne, och det är detta, denna
brist på smak och takt, som gör ett stycke som der Hof-
meister så tidstypiskt.
Estetiskt mera betydande är Lenz’ roman Der Waldbruder,
som aldrig fullbordades och som först trycktes efter hans
död. Förebilden är här Goethes Werther, men liksom i La
nouvelle Héloise äro brevskrivarna här flera. Bakom ligger
ett stycke självbiografi. Genom att läsa några brev från en
baronessa Waldner hade Lenz, utan att hava sett henne,
likväl blivit förälskad, och det är detta motiv, som här
tagits upp. Hur Lenz hade tänkt sig upplösningen, veta vi
icke, men likväl förtjänar romanen att läsas, ty över den
vilar en stark tidsstämning. Vi behöva blott höra början
på det första brev, som hjälten, Herz (Lenz), skickar till
sin vän Rothe (Goethe). Han har såsom eremit dragit sig
tillbaka till Odenwald och — börjar han: “Jag skriver
detta brev i den hydda, jag inrättat åt mig, visserligen
blott täckt av mossa och löv, men i alla fall skyddad mot
regn och blåst. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig, att
klimatet här var så milt också under vintern. För övrigt
är den trakt, där jag slagit mig ned, mycket målerisk:
groteskt över varandra upptornande berg, som med sin
svarta småskog synas sträva upp mot den tungt överhängande
himlen; djupt nere en bred dal, där husen i en fattig, men
lycklig by ligga strödda kring en liten flod.“ När jag
någon gång kommer ned — fortsätter han — ser man för-
undrad på mig, och själv känner jag mig där hemlös, för-
står varken deras skämt eller deras allvar. Men även om
de skratta åt mig, föredrar jag deras hån framför löjet hos
de innehållslösa massorna i städerna.
Denna Wertherstämning förstår Lenz att bevara hela
romanen igenom, och der Waldbruder visar, att Lenz trots
sin brist på smak verkligen var en begåvning, som under
lyckligare förhållanden måhända kunnat göra sig gällande
för mer än stunden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
