Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethes ungdomskrets - Leisewitz och Maler Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120 GOLO UND GENOVEVA
Mörda icke din mor! Golo, jag är din mor.
O, mer än förbannelse! Du... Du! Mer än allt, som jag hittills
genomgått!1
1 Moderskapet skall naturligtvis vara en hemlighet mellan Golo och
Matilda, men genom ett förbiseende av Müller tala även andra, i den femte
akten, om Golo såsom Matildas son. Måhända berodde förbiseendet därpå,
att Müller ej givit dramat en sista överarbetning, innan det utgavs av Tieck,
Den femte akten tilldrager sig några år senare, och ge-
nom andra få vi höra, huru själslidandena under dessa år
fullkomligt brutit Golo. Såsom en vansinnig spränger han
på sin häst kring i landet, vilar i skogen och är ofta för-
svunnen över en vecka. Till Matildas bröllop med hertigen
av Schwaben hade han ej infunnit sig, trots det att han
blivit hertigens arvinge. Till sist kommer upplösningen.
Matilda dör, förgiftad av en älskare, som hon störtat och
förrått, och med samma stora likgiltighet som Macbeth mot-
tager underrättelsen om hustruns död, mottager Golo budet
om moderns. I stället för att bevista begravningen infinner
han sig trots varningar på en jakt, som Siegfried anordnat,
och han gör det, därför att han har en dunkel känsla av,
att han nu står inför slutet av sin bana. I skogen återfinner
Siegfried sin maka och sin son, anklagelsens orättfärdighet
blir nu klart ådagalagd och Golo blir tillfångatagen. Men
sin dödsdom mottager han nästan såsom en befrielse: “Ja,
det är jag, Siegfried, som gjort allt detta, som så förrått
dig. Hämnas nu så fort du kan och lämna mig i ro. Men
låt mig ännu en sista gång trycka din hand! Lev väl!
På din dödsbädd, i din sista stund, då man förlåter allt,
kom då ihåg mig och tillgiv mig“. Han föres bort av två
riddare, som vilja sticka ned honom såsom ett vilt djur.
Men mot en skymflig död uppreser sig Golos uppflammande
ridderlighet: han avväpnar sina bägge motståndare, men
kastar därefter själv bort sitt svärd: “Här står jag nu obe-
väpnad. En riddares död och en ärlig begravning fordrar
jag — ej mer. Jag är trött. Den, som ger mig döden,
skänker mig ro.“ Med detta löfte och löfte om förlåtelse
mottager han dödshugget.
Fäster man sig blott vid ett dramas byggnad, är det få,
som kommit Shakspere så nära som Golo und Genoveva.
Men det väsentliga för en dikt är icke själva skelettet, och
något stort, för alla tider levande diktverk är Golo und
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
