Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethes ungdomskrets - Bürger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 4 BÜEGEBS BALLADER
Addison börjat — i skämtsamt syfte — skriva dikter på de
gamla balladernas melodier, med deras refränger och halvt
med deras Vokabular; Swift skrev flera dylika. Något lik-
nande möta vi också inom den franska barocken, där man
i samma, parodiskt skämtsamma syfte upptog den gammal-
franska chansonen.
Men redan före Percy röjer sig i England en högre upp-
skattning av ballader, och i Goldsmiths Vicar of Wakefield,
som visserligen utkom året efter Percys samling, men som
skrivits några år förut, möta vi en stark känsla för dikter
som Johnny Armstrong, Barbara Allen och dessa gamla bal-
lader. Goldsmith själv har i romanen infogat en dylik, som
Bürger sedermera efterbildade i Bruder Graurock und die
Pilgerin, men utan att nå upp till förebilden. Bürgers efter-
bildning har ännu kvar något av de tyska marknadsdikter-
nas halvt parodiska ton, och romantiken i de första stroferna
har alldeles gått förlorad:
Turn, gentle hermit of the dale
And guide my lonely way
To where yon taper cheers the vale
With hospitable ray.
Forbear, my son, the hermit cries,
To tempt the dangerous gloom,
For yonder faithless phantom flies
To lure thee to thy doom.
Goldsmiths balladimitation blev i mycket förebilden för
Bürger. Men han hade ock inhemskt tyska.
I Tyskland synes den medeltida, mera episka balladen
aldrig hava haft samma popularitet som i England och
Skandinavien, och i varje fall förföll den redan på 1400-
och 1500-talen. De bästa äro tämligen långa, något sen-
timentala “romanvisor“ — för att begagna den nordiska
termen — såsom den även till svenska översatta Greven i
Rom, vilka både genom sin längd och sin omständlighet
skilja sig från de nordiska balladerna. Den förste, som senare
sökte att taga upp denna diktning, var Gleim, vilken 1756
publicerade tre mycket långrandiga “romanser“ i denna stil,
och det karaktäristiska för dem är, att Gleim här anslöt sig
till den burleskt-komiska ton, som var den genomgående i
de marknadsvisor, som fortfarande föredrogos för det lägre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
