Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethes ungdomskrets - Bürger - Hölty och Miller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BÜRGER OOH GOETHE 12 7
Detta är äkta balladstil, under det att Bürgers dikt börjar
såsom en vulgär marknadsvisa. Goethe har ej heller kastat
in något salvelsefullt religiöst motiv, utan hållit sig till den
hedniska älvvärlden. Dialogen mellan far och son består
blott av några korta repliker, men i dessa målas rittens
raska takt, barnets stigande oro, nattens spöklika hemskhet,
och först i den sista strofen tar skalden själv till orda:
Dem Vater gransets, er reitet geschwind,
Er hält in Armen das ächzende Kind,
Erreicht den Hof mit Müh und Noth;
In seinen Armen das Kind war todt.
Det hemska, spöklika röjer sig här blott i barnets ängslan,
under det att Bürger måste använda de kraftigaste medel,
dödskallar, gengångare och gastar. Men ännu så länge för-
stod man ej skillnaden mellan den äkta romantiken och den
falska, och genom Lenore blev* Bürger skaparen av ett dikt-
slag, som under 1700-talets slut kom på högsta modet och
sedan ärvdes av nyromantiken, nämligen den s. k. gastbal-
laden, inom vilken det hemska och det omedvetet parodiska
så ofta komma varandra betänkligt nära. Och det är be-
tecknande för Sturm und Drangtidens förkärlek för de starka
sensationerna, att denna gastballad, snarare togs till före-
bild än Goethes så måttfulla, men likväl så överlägsna bal-
lader.
HÖLTY OCH MILLER
Poetiskt var Bürger knappt den mest begåvade av de
ynglingar, som i början av 1770-talet samlats i Göttingen.
Det var snarast Hölty. Men han skördades av döden, innan
han ännu kommit till någon mognad. Han dog nämligen,
av lungsot, redan 1776, då han blott var tjugoåtta år
gammal. Någon originell lyriker, någon banbrytare som
Goethe var han visserligen icke, och utöver Klopstock kom
han icke. Men han har för det första ett ovanligt smäl-
tande språk, kanske det vackraste på 1700-talet, och bakom
hans dikter dallrar det en fin, verkligt poetisk känsla. Hans
vän Miller har i en för denna tid ovanligt väl skriven
karaktäristik kännetecknat hans skaldskap: Hölty var —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
