Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Inledning - Weimar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOETHE BLIB MINISTEE 191
svartsjuk och hämnades med en ren nidskrift, sorgespelet
Dido. Goethe förstod dock att bevara sin ridderlighet —
han hade ju också, såsom vanligt, varit den otrogne — och
lyckades verkligen, dock först efter flera år, att någorlunda
försona henne.
Hon må nu emellertid hava varit antingen den överjor-
diska varelse, som Goethe i henne såg, eller en ganska
vanlig kvinna; i varje fall har hon betytt mycket för honom.
A den ena sidan har hon inspirerat flera av hans bättre
dikter från denna tid — särskilt är det hennes personlighet,
som ligger bakom dramerna Tasso och Iphigenia — men
å den andra sidan var det nog hon, som till en del drog
honom från diktningen. Under de första åren var hon
hans egentliga lärarinna i konsten att umgås vid ett hov,
och ehuru eleven häri blev en fulländad mästare, var resul-
tatet dock knappast lyckligt. Ty hovmannen Goethe har
icke så litet skadat skalden.
Med visshet känner man icke Goethes planer, då han
kom till Weimar, om han avsåg blott ett tillfälligt gäst-
besök eller om han hoppades på en stadigvarande plats.
Men saken blev snart avgjord. Goethe var en charmeur
som få och lyckades inom kort att fullkomligt intaga her-
tigen, som säkerligen till sin förvåning fann, att skalden
tillika var en praktisk man med en verklig ämbetsmanna-
begåvning. Redan månaden efter hans ankomst hade her-
tigen bestämt sig för att utnämna honom till minister ‘och
ledamot av hertigdömets konselj. Han genomdrev även sin
vilja, trots det att utnämningen vållade en ministerkris.
Konseljens ordförande, geheimerådet von Frisch, inlade näm-
ligen sin protest, och då denna ej hjälpte, begärde han sitt
avsked, ty han ville icke sitta i samma konselj som dr.
Goethe. Hertigen svarade emellertid mycket bestämt i ett
för övrigt överlägset väl skrivet brev, som slutade med
orden: ni är herre över edra egna handlingar, och jag skulle
anse det som en orättfärdighet att i en så viktig angelägen-
het vilja inskränka er handlingsfrihet, så mycket jag än
önskar, att ni betänker er. Genom hertiginnan Amalias
mellankomst avstyrdes emellertid ministerkrisen, och Frisch
bekvämade sig till att stanna på sin post och samarbeta
med Goethe. I juni 1776 blev Goethe då utnämnd till
“geheimer Legationsrat mit Sitz und Stimme in Unseren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
