Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Goethes storhetstid - Iphigenia - Tasso
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOETHE OCH RACINE 205
kapabel av en själsutveckling. Liksom Racines drama är
visserligen också Goethes ett själsdrama, som saknar yttre
handling. Men i motsats till Racines äger det knappt någon
rikare inre. Den gestalt, som mest griper oss, är därför
icke Iphigenia, utan Thoas, om vars inre kamp vi visser-
ligen blott få en aning, men som för oss likväl blir styckets
egentlige tragiske hjälte. Denna gestalt är sällsport väl
skizzerad, men det är betecknande för Goethes brist på
verklig dramatisk förmåga, att han här måst nöja sig med
blott en antydan utan att kunna skildra det stora tragiska
lidandet. För honom står Thoas endast i andra planet.
Goethe själv var för mycket av en Aladdin för att kunna
skapa en tragisk karaktär. I hela hans så rika dramatiska
produktion finnes icke mer än en enda, som närmar sig där-
till, och det är Tasso, i vilken vi ännu finna en reflex av
Werthertidens smärtfyllda vårbrytningsdagar.
TASSO
Det var en lycka, att Goethe-i ett enda sträck, blott på
sex veckor, skrev ned prosaversionen av Iphigenia och att
han senare icke företog några ändringar av planen. Denna
fick därigenom en enhetlighet, som eljes ofta saknas i
Goethes dramer. Tasso däremot lider av samma brist som
Faust. Stycket skrevs på olika tider, de olika delarna äro
uttryck för olika åskådningar och därför utan en strängt
ledande tanke. När Goethe först fått idéen till Tasso, vet
man ej. Men mycket talar för, att det var under den första
Weimartiden, då han själv befann sig i en liknande ställ-
ning som Tasso, såsom skalden vid ett furstligt hov. Själva
innehållet har han antagligen fått från en av Heinse 1774
publicerad kort Tassobiografi. Säkert är, att han i slutet av
1780 arbetat ut den första akten — på prosa liksom den
första, något äldre Iphigeniaversionen ; den andra akten till-
kom under loppet av nästa år, men sedan stannade arbetet
av. Tyvärr har denna prosaversion, så vitt man vet, gått
förlorad. Manuskriptet tog Goethe emellertid med sig till
Italien, och sedan han avslutat Iphigenia, grep han sig an
med Tasso, som nu skrevs om till ett versdrama, troligtvis
efter en förändrad plan. Han hann dock ej fullt avsluta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
