Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Goethes storhetstid - Epos, idyller och ballader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 1 8 REINEKE EUCHS
om än icke mönstergillt, så dock muntert till, och ens goda
humör blir aldrig stört.“ Reineke, som ursprungligen varit
den förslagne, smickrande hovmannen, förvandlas här därför
till demagogen. Men anledningen att han tog upp ämnet
var nog också dess estetiska förtjänster, ty Reineke De Vos
var ett verkligt klassiskt epos, trots den medeltida formen,
och detta tilltalade den starkt antikiserande Goethe. I stil
härmed skrev han sitt epos på hexameter, tydligen efter
den väckelse, som Voss’ översättningar och idyller givit ho-
nom. Formen var knappt lyckligt vald, ty ett medeltida
epos i antik form är dock en stilvidrighet, och genom hexa-
metern försvann naiviteten och en god del av humorn i
i den gamla sagan. Men för Goethe var denna sysselsätt-
ning väl närmast en rekreation under den tryckande, pin-
samma tidsstämningen och kanske framför allt en stilövning
för den hexameterdiktning, på vilken han nu kastade sig.
Reineke Fuchs, som han påbörjat redan i början av januari
1793, kom ut i maj året därpå.
Vid denna tid hade han, såsom jag sedan får tillfälle att
utveckla, gjort Schillers närmare bekantskap, och en bland
de första frukterna av deras samarbete var deras i Schillers
Musenalmanach för 1797 offentliggjorda “Xenien“. Idéen
var Goethes. Han hade i sina venetianska epigram börjat
att efterbilda Martialis, och det hade givit honom smak för
denna gaddiga diktning. Den trettonde boken av sina
epigram hade Martialis kallat Xenia (gästskänker), därför att
den innehöll smådikter, lämpliga att åtfölja de “julklappar“,
som utdelades vid de romerska saturnalierna. Dylika “jul-
klappsverser“ ville nu Goethe och Schiller utdela till sina
antagonister inom litteraturen och på så sätt anfalla tidens
alla osunda riktningar, sentimentaliteten, den flacka “upp-
lysningen“ o. s. v. Mot Lavater, Kotzebue, Nicolai m. fl.
riktades nu en följd av Xenier. Men varken Goethe eller
Schiller var kvick, formellt äro deras distikha synnerligen
knaggliga, och ehuru xenierna hos de träffade framkallade
en livlig förbittring, hade de knappt den åsyftade verkan.
Vida mera än genom denna kritik, bakom vilken ofta ligger
ett personligt agg, verkade de båda vännerna genom sina
utan all polemik skrivna dikter.
Samtidigt skrev Goethe en av sina mera betydande dikter,
Hermann und Dorothea, som till största delen författades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
