Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Goethes storhetstid - Epos, idyller och ballader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222 HERMANN UND DOROTHEA
Men i hans hat mot den franska anarkien ingår ock ett
inslag av tysk patriotism, som hos Goethe eljes är ytterst
sällsynt, ty i det hela förefaller han, liksom Wilhelm Meister,
vara en man utan fädernesland. Här däremot framhålles be-
stämt lyckan av att vara medborgare inom ett ordnat sam-
hälle, Rhen skall utgöra vallgraven mot fienden, och Hermann
talar i ett ögonblick om skyldigheten att såsom värnpliktig
gå ut att värja fosterlandet. I varje fall var denna patrio-
tism ur artistisk synpunkt ett synnerligen lyckligt inslag,
ty därigenom blir dikten just vad Goethe avsåg: nationellt
tysk.
I alla avseenden höjer sig Hermann und Dorothea vida
över förebilden, Luise. Den förenar verklig idealism med
verklig realism, en realism vilken aldrig blir kälkborgerlig
som hos Voss. Den är antik i stämningen, i den atmosfär
av humanitet, som vilar över hela skildringen, men perso-
nerna äro goda tyskar från Goethes egen tid och hans egen
hemtrakt. Den är plastisk såsom ett antikt konstverk, men
tillika fylld av den moderna tidens rikare känsla, och den
blyga, försynta kärlek, han skildrar, är äkta germansk, utan
ett spår av antik sensualism. Goethe har också i det hela
undvikit de stereotypa “homeriska“ epitet, som ständigt före-
komma i Luise; här användas de sparsamt och nästan blott
i början. Endast i versbehandlingen torde Goethe stå till-
baka för Voss, och hans hexameter måste ofta skanderas på
ett väl våldsamt sätt. Om det överhuvud är till fördel att
begagna ett antikt metrum för ett modernt ämne, synes
åtminstone mig mycket tvivelaktigt.
Emellertid hade Goethe nu fått smak för hexameter och
pentameter, som så föga lämpa sig för tyskt språk, och
skrev flera dikter på dessa metra. Minst grekisk synes mig
den äldsta idyllen, Alexis und Dora, som är ganska pretiös,
ett slags kolloraturaria utefter erotikens hela skala och van-
prydd av flera stilgrodor, såsom då älskaren utropar, att
vågen ljuger, då den speglar himmelens blå i stället för
nattens färg. Men ovanligt fina äro däremot två andra,
Der neue Pausias och Amyntas, i vilka Goethe i förstucken
form skildrar sitt förhållande till Christiane Vulpius. Sär-
skilt den sista fylles av en antik sensualism, som erinrar om
Catullus.
På höjden av sin poetiska skaparkraft står Goethe likväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
