Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Goethes storhetstid - Avslutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOETHE OCH RELIGIONEN 233
Måhända hade Goethe känt både högsta livsglädje och dju-
paste smärta, ty i den äkta skaldens väsen ligger väl just
detta: att känna livligare och starkare än andra både lyckan
och sorgen. Men Goethe förefaller dock att hava varit
ganska oberörd av det mesta, som upprör människorna.
Nöden hade han aldrig lärt känna, utan vid mycket unga
år hade han kommit till en hög, väl avlönad plats, och
under hela sitt liv var Karl August för honom mera en vän
än en herre. Så vitt man vet genomgick Goethe heller icke
några smärtsamma kriser. För religionen stod han under
hela sitt liv tämligen främmande. Faderns lutherska kristen-
dom synes hava varit ganska konventionell, moderns var
väl rikare, men i något religiöst betonat hem växte den
unge Goethe ej upp. Under studenttiden i Leipzig levde
han ett glatt liv utan att beröras av de samtida religiösa
strömningarna. Först då han såsom konvalescent kom till-
baka från Leipzig till Frankfurt, utsattes han för en in-
verkan från den herrnhutiska kristendom, till vilken moderns
väninna, fröken von Klettenberg, bekände sig, men starka
voro dessa intryck aldrig, och i Strassburg förflyktigades de
åter, utan att detta tyckes hava vållat honom någon smärta.
I sitt följande liv var Goethe snarast religionslos i vanlig
mening. Stundom märker man visserligen hos honom en
icke ringa kristendomsfientlighet, en viss förbittring mot
korset och lidandet, men å den andra sidan var han alldeles
för måttfull, hade en allt för stark känsla för det passande
för att tillåta sig några angrepp i stil med upplysnings-
filosofiens. I regeln yttrar han sig därför vördnadsfullt om
religionen, hade även med ledning av Spinoza bildat sig en
egen, panteistisk världsåskådning, som likväl aldrig fylldes
av Spinozas mystik, utan snarast var skaldens hänförelse
för naturen, för dess rikedom, kraft och oändlighet. Hans re-
ligiösa ståndpunkt kommer därför kanske klarast fram i Fausts
bekanta svar på Gretchens fråga, om han trodde på Gud:
Nenns Glück! Herz! Liebe! Gott!
Ich habe keinen Namen
Dafür! Gefühl ist Alles.
Goethe var alldeles för stor poet för att sakna religiös känsla,
men de religiösa dogmerna intresserade honom icke alls, och
i allmänhet var han en fiende till metafysisk spekulation.
En duktig karl — skriver han — “som redan här tänker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
