Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Goethes storhetstid - Avslutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236 GOETHE SOM SKALD
av godo, och i varje fall är det dock en förtjänst att kunna
skriva så, att man förstås av ett större publicum och kan
göra detta utan att därför offra sin egenart och sjunka ned
till ett lägre plan. Goethe skrev väl mycket för hovcirkeln
i Weimar, och detta var ej till fördel för hans skaldskap.
Ej blott att han offrade sin tid på poetiska obetydligheter,
för vilka en författare av hans rang borde hava hållit sig
för förnäm; även hans mera betydande alster hava ofta denna
doft av kotteridikt.
Till den personlighet, som Goethe lyckades utbilda, hörde
ock en ovanligt stor mångsidighet. Han var icke blott skald
och ämbetsman, utan behärskade ock flera olika naturveten-
skaper såsom botanik, mineralogi, anatomi, optik och fram-
kastade inom dem idéer, som i varje fall voro originella.
Likaså var han mycket intresserad av teckning och av skön
konst över huvud. Särskilt musikalisk var han däremot icke,
och för historisk forskning intresserade han sig föga, ej
heller för en abstrakt spekulation. Såsom skald försökte han
sig såsom epiker, lyriker och dramatiker. Men någon episk
talang ägde han knappast. Han kunde icke berätta, och
hans episka uppfinningsförmåga var ej stor. Större var han
som dramatiker. Trots de formella bristerna i hans ung-
domsstycken röja dessa dock stora dramatiska anlag, men
dessa förkvävdes, och hans senare stycken blevo ej, vad man
kunnat vänta. De sakna det liv, som man dock måste fordra
av ett stort drama, hans karaktärsteckning har icke någon
rikedom eller omväxling, och undantar man Mefistofeles
har han ingen komisk figur — om Mefistofeles är komisk,
kan ju för övrigt ifrågasättas, liksom huruvida Faust kan
betraktas såsom ett drama i vanlig mening. Och kvick var
Goethe till sist icke. Däremot var han obestridligen lyriker,
större än någon föregångare, en bland världens största, och
här är hans instrument sällsport rikt, både i stämning och
former. Att han här tog intryck från alla håll, från antiken,
från medeltiden, från orienten kan näppeligen räknas såsom
en brist på originalitet, då dessa intryck städse omsattes på
ett fullt personligt sätt. Snarare är det ett uttryck för hans
universalitet. Men särskilt välljudande är hans språk icke,
ty — som sagt — han var icke musikalisk och hade heller
inga anlag för retorik. Såsom författare i allmänhet är han
mycket ojämn — alldeles frånsett de många tillfällighetsbaga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
