Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Schiller - Wallenstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 58 TRAGIKEN I WALLENSTEIN
eller ej, var den i varje fall Schillers, hans drama är ju
också i viss mån byggt såsom Oidipus, visar oss en utveck-
ling av händelser, som timat före styckets början, och den
uppgift, Schiller nu ville lösa, var att skapa ett drama,
som var såväl antikt som modernt. Det var på ett dylikt,
som Wallenstein skulle utgöra en exemplifikation. Hjälten
skulle vara såväl aktiv som passiv, såväl tvingas till sin
handling som fritt välja den, och utgången skulle bestämmas
såväl av ett öde som av en serie yttre omständigheter, vilka
verkade med samma nödvändighet som ödet i Oidipustrage-
dien. Till ödesföreställningen fann Schiller en osökt anknyt-
ning i Wallensteins tro på stjärnorna. Genom denna astro-
logiska övertro blev han ett slags visionär, som vandrar
fram liksom i en dröm, och på hans tro på dessa horoskop
vilar ock hans orubbliga tillit till Ottavio Piccolomini, vilken
tillit blir den väsentliga anledningen till hans fall. Men
denna ödestro kommer fram icke blott hos Wallenstein, utan
ock hos de andra. I ett redan anfört citat finna vi, att Max
betraktar sitt och Theklas olycksöde såsom en följd av
fädernas missgärningar, och utan tvivel får man här, liksom
i Romeo and Juliet, det intrycket, att de båda unga falla,
skuldlösa, för ett mot människolyckan fientligt öde. Samma
tanke uttalar även Thekla i slutet av dramat:
Da kommt das Schicksal — Roh und kalt
Fasst es des Freundes zärtliche Gestalt
Und wirft ihn unter den Hufschlag seiner Pferde.
Das ist das Loos des Schönen auf der Erde.
Men även Buttler har samma fatalism. Det är icke jag —
säger han — som mördar hertigen. Det är hans öde. Män-
niskan tror sig handla fritt. Men hon är blott den blinda
maktens lekverk.
Å den andra sidan har Schiller på ett — teoretiskt —
onekligen lyckligt sätt moderniserat denna antika ödestragik.
Ty i själva verket faller Wallenstein icke för detta yttre öde,
utan genom sin tro på ett dylikt, och detta är dock icke
detsamma. Odet blir därigenom icke en yttre, utan en inre,
psykisk makt, och i ett samtal med Wallenstein säger Illo
fullkomligt riktigt: In deiner Brust sind deines Schicksals
Sterne. Men Schiller har — utom av detta på så sätt moder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
