Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Schiller - Maria Stuart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INNEHÅLLET I MARIA STUART 261
motivet alldeles förändrats. Det äldre dramat skulle, liksom
det första utkastet till Don Carlos, hava haft ett politiskt-
religiöst innehåll; det senare, som han påbörjade strax efter
det han avslutat Wallenstein, hade ett uteslutande estetiskt
syfte. På ett år fick han det färdigt, och i juni 1800 upp-
fördes det för första gången.
Innehållet är tämligen enkelt, med få förvecklingar, men
likväl med den dramatiska spänning, som återfinnes i Schil-
lers alla dramer. Det är blott Maria Stuarts sista stunder,
som här skildras. Sedan länge befinner sig drottningen så-
som fånge på slottet Potheringay, den över henne med anled-
ning av Babingtons sammansvärjning nedsatta kommissionen
har redan avkunnat sin dödsdom, och man väntar blott, att
Elisabeth skall underteckna denna samt giva befallning om
avrättningen. Men för detta drar sig regeringen i det längsta,
och Burleigh, Elisabeths minister, söker att genom fång-
vaktaren få henne hemligen röjd ur vägen. Planen strandar
dock på dennes heder. Sedan uppehälles handlingen huvud-
sakligen genom några misslyckade räddningsförsök, först av
en ung svärmare, Mortimer, som vansinnigt förälskat sig i
drottningen och anordnat en ny sammansvärjning för att bort-
föra henne samt om möjligt få ett katolskt uppror till stånd.
Det andra försöket utgår från Maria själv. Genom Leicesters
bemedling lyckas hon få till stånd ett personligt möte med
Elisabeth, och vid detta hoppas hon att av sin rival kunna
utverka tillgift och frihet. Genom denna hänvändelse till
Leicester kommer hans person under en stor del av dramat
att träda i förgrunden, ehuru det för själva huvudhandlingen
är av underordnad betydelse, att hon vänder sig just till
honom. Och Leicester är en föga tilltalande gestalt. Han
hade fordom älskat Maria Stuart, och hon hyser fortfarande
böjelse för honom. Men då han trodde sig kunna aspirera
på Elisabeths hand, hade han övergivit hennes olyckligare
rival. Nu däremot stod Elisabeth i begrepp att förmäla sig
med hertigen av Anjou, och därför närmade han sig åter
till Maria Stuart.
Mötet mellan de bägge drottningarna kommer också, i den
tredje akten, till stånd. Men utgången blir motsatt den, som
Maria hoppats. Hon ödmjukar sig väl inför den mäktiga,
men Elisabeth, som med en behagsjuk kvinnas avund iakt-
tager Marias skönhet, bemöter henne med en sårande stolt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
