Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - Filosoferna - Schelling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det, som i naturen och historien är skilt och vilket i liv
och handling liksom i tanken evigt föreligger splittrat,
brinner liksom i en låga i evig ursprunglig förening. Den
åskådning, som filosofen på ett konstlat sätt danar sig av
naturen, den är för konsten den ursprungliga och
naturliga.“ Den högsta kunskapsformen blir därför “den
intellektuella åskådningen“, varigenom snillet kan fatta det eviga,
kan höja sig dit, “där vetandet om det absoluta blir ett
med det absoluta självt“. Denna intellektuella åskådning
är icke tänkande, utan genial intuition, och genom denna
blir snillet således en från andra dödlige artskild varelse.
Från denna klarhet gick emellertid Schelling till en ny,
“den absoluta idealismen“ (1801—1804), som också är
väsentligen nyromantisk. Förut hade han, liksom de flesta
av hans nyromantiska vänner under Jenatiden varit religiöst
tämligen indifferent, snarare religionsfientlig. Men nu —
skrev han — hade han “lärt sig inse, att religionen, den
offentliga tron, livet i staten är den punkt, varom allt rör
sig“. Han slog nu om och blev religionsfilosof, denna gång
under en stark inverkan från Spinoza. Det absoluta fattade
han såsom identiteten mellan subjekt och objekt, mellan
idealitet och realitet, mellan ande och natur. Det absoluta
är varken ande eller natur, utan den fullständiga identiteten
mellan båda, indifferensen, jämvikten. Åter tar han sin
tillflykt till analogien med magneten. Liksom hela magneten
varken är nordmagnetism eller sydmagnetism utan identiteten
mellan båda och i mittpunkten indifferent, så är det absoluta
en förening av alla motsatser. Det har därför en möjlighet
till differentiering, varigenom detta absoluta kan i universum
utveckla sig till ett system av olikartade företeelser.
Motsatserna finnas redan i det absoluta, men i fullständig
jämvikt; hos de enskilda företeelserna däremot överväger den
ena eller andra polen, subjekt eller objekt, ande eller natur.
Den yttersta potensen i den ena riktningen är materien,
där det objektiva elementet fullständigt har övervikten över
det subjektiva. Såsom andra potens kommer ljuset och
såsom den tredje och högsta inom naturen slutligen
organismen, inom vilken likväl ännu det fysiska elementet har
övervikten — som man ser naturfilosofien i en ny
formulering. Därefter följa andens olika potenser, men i ingen
av dessa kan det absoluta komma till full aktualitet. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
