Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - Det Schlegelska kotteriet - Nyromantikens estetik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIECKS SAGOSPEL 313
“fri“ och “vidhängande“ skönhet. Människokroppen t. ex.
hade en skönhet av den senare arten, emedan man med sin
uppfattning av denna alltid associerar andra föreställningar.
Den “fria“ skönheten är däremot ren, emedan den icke är
associerad med andra föreställningar, och Kant finner därför
den högsta skönheten i arabesken. Dess fullkomligt nyck-
fulla slingringar blevo också för nyromantiken den högsta
skönheten. I Athenäum skrev Friedrich Schlegel, att ara-
besken utan tvivel var den mänskliga fantasiens äldsta och
ursprungligaste form, ty uppslaget till all poesi var att upp-
häva förnuftets lagar och återföra oss till fantasiens virr-
varr. Heinrich von Ofterdingen är ju också knappt annat
än en voluminös arabesk i ord, och i en estetisk uppsats
skriver Novalis: “Man kan mycket väl tänka sig berättelser
utan sammanhang, blott med en association som drömmar,
dikter, som blott klinga väl och äro fulla av sköna ord,
uien som äro utan varje mening och sammanhang, och i
vilka på sin höjd några enskilda strofer äro begripliga såsom
fragment av de mest olikartade ting. Den sanna poesien
kan på sin höjd hava en allegorisk mening i stort och en
indirekt verkan såsom musik“.
Samma upplösning av poesiens alla former, som vi kunnat
iakttaga i Novalis roman, kunna vi nästan ännu tydligare
finna i Tiecks sagospel. Efter några mindre betydande för-
sök började han med Der gestiefelte Kater, som kom ut
1797. Aristophanes’ fantastiska lustspel ha naturligtvis här
påverkat honom, särskilt de litteratursatiriska som Grodorna;
likaså Groethes Puppenspiel och Holbergs Ulysses von Itacia;
även från Shakspere har han, såsom vi strax skola se, fått
ett uppslag, men hans egentliga förebild var Carlo Gozzis
första stycke, L’Amore delle tre melarance. Som vi minnas
är denna commedia en egendomlig blandning av folksaga och
litteratursatir, över Chiari och Goldoni, och det var just detta,
som slog an på Tieck. I sitt stycke har han dramatiserat
den allbekanta sagan om Mästerkatten i stövlor, men denna
kar han kombinerat med en satir över publikens brist på
sinne för verklig poesi och dess smak för realistiska, små-
borgerliga dramer av Kotzebue och Iffland. Själva sättet
att framföra denna satir har han lånat från Shaksperes
Taming of the shrew. Såsom vi torde erinra oss spelar här
det egentliga dramat, argbiggans tämjande, inför dep druckne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
