Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - De fristående nyromantikerna - Werner och Hoffmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342 DIE ELIXIERE DES TEUFFELS
gripes han nu av en vild dödsångest: “Jag kunde icke
längre sova. I de underliga reflexer, som lampans dystra,
flämtande sken kastade på tak och väggar, grinade alla
möjliga förvridna ansikten mot mig. Jag släckte lampan,
gömde huvudet i halmkuddarna, men än gräsligare hördes
då fångarnas dämpade stönande och rasslet av deras kedjor
i nattens hemska tystnad.“ Så tycker han sig höra Eufemias
och Viktorins dödsrosslingar. Därpå hör han ett knackande
och liksom ett skratt, som kommer underifrån, under fän-
gelsegolvet. “Slutligen ropade det sakta, tyst, men med en
ful och hes röst, oupphörligen: Me-dar-dus! Me-dar-dus!
En kall blodström isade mina ådror. Jag bemannade mig
och ropade: Vem där, vem där? Men än ljudligare skrattade,
stönade och kved den hesa stämman: Me-dar-dus! Me-
dar-dus ! “
En följande natt hör han åter samma förfärande, hesa
röst, och så ser han, hur en sten lossnar ur golvläggningen;
genom öppningen strömmade ett hemskt sken, och en naken
arm med en kniv sträckte sig upp genom hålet. Därpå
slungades fyra à fem stenar åt sidan, och “plötsligen lyfte
sig ur djupet en ända till höfterna naken man, som spök-
likt stirrade på mig med den vansinniges grinande och
hemska löje. Lampskenet föll på hans ansikte och jag igen-
kände — mig själv och förlorade medvetandet.“
Men så tar rättegången en alldeles överraskande vändning.
Han blir uppkallad till domaren, som meddelar honom, att
han är fri. Det hela hade varit ett beklagligt misstag på
person, beroende på en egendomlig likhet. Men nu hade
man fått tag i den verklige pater Medardus.
Han kommer nu åter i gunst hos fursten och blir tro-
lovad med Aurelia. Bröllopsfesten skall just börja, då han
och Aurelia gå till ett fönster, ty från gatan hör man ett
dovt buller och rasslet av ett tungt fordon. Det är bödels-
kärran, som kör förbi med den dödsdömde munken Medar-
dus. “Han var vanställd av dödsångestens blekhet och ett
stubbigt skägg, men likväl kunde jag igenkänna min gräs-
liga dubbelgångares drag. När vagnen, som för ett ögon-
blick hejdats av folkmassan, rullade vidare, såg han upp
till mig med ett stelt, hemskt uttryck i de gnistrande ögo-
nen, skrattade och tjöt: Brudgum! brudgum! Kom upp på
taket, så skola vi brottas med varandra, och den, som stöter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
