Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - De fristående nyromantikerna - Kleist och frihetskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLEISTS BIOGKAFI 353
(1800) söker han sig en underordnad plats vid tullen, tar
året därpå avsked och reser till Paris för att där fortsätta
sina naturvetenskapliga studier, men överger dessa för att i
Schweiz slå sig ned såsom bonde och bryter samtidigt en
förlovning, som förut synes hava legat honom varmt om
hjärtat: “Skriv icke mera till mig. Jag har ingen annan
önskan än att snart få dö“ — med dessa ord slutar han sin
brevväxling med fästmön. Men under denna kristid, vars
inre strider vi icke känna, vaknade skalden i hans själ till
liv. På en liten ö i Thunersjön, där han levde ett alldeles
isolerat liv, skrev han nu sin första tragedi, Die Familie
Schroôenstein, snarast ett Sturm und Drangdrama i Klingers
stil, ehuru betydligt förnämligare, men ännu ej ett uttryck
för Kleists egendomliga begåvning. Själv var han den, som
endast en kort tid därefter skarpast ogillade detta förstlings-
arbete. Men redan nu började han ett drama, av vilket han
hoppades, att det skulle bliva hans levnads storverk, Robert
Guiscard. Han arbetade länge på det med en allt mer stigande
förtvivlan, ty det fullkomlighetskrav, som han för sig uppställt,
kände han sig ur stånd att fylla, och till sist, i ett utbrott
av djupaste modlöshet, brände han manuskriptet. För littera-
turen var detta utan tvivel en oerhörd förlust, ty den enda
scen, som finnes bevarad — och vilken sedan efter minnet
nedskrevs av Kleist — har något av Aiskhylos’ mäktiga
fantasi. Fragmentet är icke stort och innehåller blott dramats
början, som skildrar, huru pesten rasar i den utanför Konstan-
tinopel lägrade normannerhären. Språket rör sig här med
den stora grekiska tragödens mäktiga bilder, och Robert
Guiscard har fått något av de kolossalproportioner, som
Aiskhylos kunde förläna sina hjältegestalter.
Samma oro, som drivit Kleist till Schweiz, drev honom
ock därifrån, till Weimar, till Dresden, åter till Paris och
slutligen (1805) till Königsberg, där han fick en lägre civil
tjänst. Men efter Jenaslaget blev det honom omöjligt att
stanna fjärran från händelsernas brännpunkt, och så vandrade
han — till fots — till Berlin, men blev på vägen arresterad
av fransmännen och förd såsom fånge till Frankrike. Efter
några månader blev han likväl frigiven samt slog sig då
(1807) ned i Dresden, där han började en omfattande litterär
verksamhet i den av honom utgivna tidskriften Phöbus,
vari han publicerade flera fragment av sina mest betydande
Schück. Allmän litteraturhistoria. VI. 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
