Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Sjöskolan - Poe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aldrig uppmuntrade mig till någon dårskap, utan tvärtom
sökte avhålla mig från dylika. Men denna förmyndarton
irriterade mig ytterligare, och en natt beslöt jag att göra
honom ett spratt, smög mig in i hans sängkammare och såg,
att han sov. Men jag for tillbaka. Var detta William
Wilsons drag? “Så såg han ej ut, alldeles säkert icke så, medan
han var vaken!“ Vad William Wilson då såg, säger han
icke; vi kunna endast dunkelt ana det. Emellertid greps
han av fasa inför synen och flydde från skolan; sedan fick
han höra, att hans alter ego samma dag också lämnat den.
Men de mötas åter i livet. William Wilson sjunker allt
djupare i laster och brott, men just då han begått någon
nedrig handling, uppenbarar sig dubbelgångaren, dock utan
att Wilson någonsin får se hans ansikte; han hör denna
egendomliga, viskande stämma, som fyller honom med fasa.
Från stad till stad flyr han, men förgäves. Vem är han?
Vad vill han? Varifrån har han kommit? Till sist råkas de
under karnevalen i Rom, men nu måste det bli ett slut.
Från balsalen släpade jag honom in i ett rum bredvid “och
befallde honom att draga sin värja. Han tvekade blott ett
ögonblick. Därpå drog han med en lätt suck under tystnad
sitt vapen och ställde sig en garde. Striden blev kort, ty
jag var utom mig och stötte min värja med djurisk vildhet
upprepade gånger genom hans bröst“. Så kom
dubbelgångaren blödande och stapplande emot mig, och nu fick
jag se hans ansikte: “ej en linje i dess markerade och
egendomliga drag, som ej helt och hållet var min egen. Det
var Wilson, men han talade ej längre i viskande ton, då
han sade: “Du har segrat och jag ger mig. Dock är du
från detta ögonblick också död, död för världen, för himlen
och för hoppet. I mig hade du din tillvaro, och döm av
denna bild, som är din egen, hur ytterligt du i och med
min död har mördat dig själv“.
Dubbelgångaren är William Wilsons bättre jag, och redan
i början av berättelsen har Poe givit en antydan om, huru
detta mysterium bör fattas. Han intresserade mig, skriver
William Wilson om sin mystiske skolkamrat, genom att i
minnet återkalla dunkla bilder från min tidigaste barndom,
från en tid, då minnet självt ännu var ofött, och jag hade
svårt att göra mig fri från den föreställningen, “att jag
varit bekant med honom för mycket länge sedan, oändligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
