Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Walter Scott och Moore - Walter Scotts biografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medverkat: hans naturliga anlete föreföll publiken
allbekant, och det var därför kanske klokast att anlägga mask.
Men även sedan det blivit en offentlig hemlighet, att
Walter Scott var den sannskyldige författaren, vägrade
han att erkänna detta, ehuru författarskapet till
Waverleycykeln vid denna tid så litet ansågs nedsättande, att han
tvärtom tack vare dessa romaner blivit Skottlands
nationalskald. Att han likväl fortfarande bibehöll anonymiteten,
är onekligen egendomligt. Möjligen låg däri litet skotsk
envishet, kanske också en viss smak för mystifikationen,
men huvudskälet var nog hans obenägenhet att gälla
såsom yrkesförfattare. Byron hade samma mening, ehuru
även han ganska snart lärde sig att ta betalt för sina
skrifter, och jag misstänker, att det även fortfarande för
brittisk uppfattning är mera hedersamt att leva på sina
räntor än på sin penna, mera hedersamt att vara författare
för nöjes skull än för brödfödan. Walter Scotts ärelystnad
var nästan uteslutande social, och han föredrog att gälla
såsom skotsk ämbetsman och “laird“ framför att hava rykte
såsom en berömd romanförfattare. Detta kan ju vara ett
fel, men å den andra sidan kan det vara tämligen likgiltigt,
var man lägger sin lilla fåfänga, inom litteraturen eller på
annat håll. Från litterär fåfänga var Walter Scott
däremot alldeles fri, och ser man bort från denna tvivelaktiga
punkt i Scotts liv, var han en ovanligt genomförd
personlighet. Han var omutligt redbar, fast i sin övertygelse,
men tillika tolerant, en älskvärd humorist, gästfri, utan allt
småsinne, ridderlig och hjälpsam. Man kan säga, att han i
varje tum var typen för en brittisk gentleman. Såsom vi
minnas hade Goethe skrivit: Höchstes Glück der Erdenkinder
sei nur die Persönlichkeit. Men det synes mig tvivelaktigt,
vilket ideal står högst, olympierns eller gentlemannens.
Goethe hade sökt att nå det förra, Walter Scott det senare.
Ytterst beror det väl på ens egen läggning, vilkendera
typen man föredrager. Men i varje fall var Walter Scotts
ideal mera nationellt, kanske också mera verkligt humant,
mindre kyligt och mindre intelligensaristokratiskt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
