Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Walter Scott och Moore - Waverley
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
–.IA
4 42 WALTER SCOTTS KVINNOR
lunda förtjust i honom, utan kallade honom “ett tarvligt
specimen på dumhet“. Det är nu en skämtsam överdrift,
men någon särskild intelligens hava icke Waverley och hans
talrika efterföljare, och Walter Scott bryr sig heller icke
om att pejla deras själsliv. Vanligen äro de obetänksamma
unga män, som väga mellan de olika partierna, och vilkas
beslut oftast beror på stundens impuls, delvis ock på en
instinktiv rättskänsla eller ridderlighet. Ty de hava ett,
om också ibland kanske avlägset, släkttycke med Tom Jones.
Men nästan ännu mindre intresserade sig Walter Scott för
hjältinnorna, och Carlyle, som så strängt bedömer Walter
Scotts romaner och så varmt beundrar Goethe, kunde där-
för komma till en så besynnerlig mening, som att Goethe
såsom karaktärstecknare stod över Scott. Men undantager man
Götz, Werther och Clavigo — som icke äro några stora karak-
tärsskapelser —■ har Goethe knappt tecknat en enda manlig
karaktär; däremot äro hans kvinnogestalter, Gretchen, Klärchen,
Iphigenia, överlägsna, men det berodde därpå, att Goethe
var den store lyrikern, som i sina hjältinnors väsen lade in
denna rika lyrik; de äro också alla av en enda typ och
variationen är obetydlig. Walter Scott däremot hade icke
någon egentligen lyrisk begåvning, utan var avgjort epiker, och
i den kvinnliga psykologien kunde han därför ej tränga in.
Han erkände också oförbehållsamt, att varken hjältarna eller
hjältinnorna i hans romaner intresserade honom, ty — säger
han — jag har alltid haft en olycksalig smak för tvivelaktiga
gränsbor, sjörövare, höglandstjuvar och annat folk av Robin
Hoods kynne. Det är också i teckningen av dylika karak-
tärer han excellerar och gör det redan i Waverley. I ett
annat brev yttrar han: att “ehuru jag strävar emot, så blir
kanaljen till sist min verklige hjälte“. Så är det nu inte
direkt i Waverley, men även här är den nominelle huvud-
personen icke den egentlige hjälten.
Även byggnaden i romanen är karaktäristisk för de föl-
jande, och uppslaget har han nog fått från den picareska
stilen. I den picareska romanen kastas hjälten, som ju är
en föga stadgad individ, av en slump in i en följd av olika
äventyr, vanligen under en resa; så är t. ex. Joseph Andrews
byggd, likaså Gil Blas och Don Quijote. Samma metod
återfinna vi i Waverley samt sedan i Rob Roy och flera
andra romaner. Schemat är mycket enkelt. Waverley har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
