Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Childe Harold och de poetiska berättelserna - Childe Harolds fortsättning och Manfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502 HEBREW MELODIES
More blest each palm that shades those plains
Than Israels scatter’d race;
For, taking root, it there remains
In solitary grace:
It cannot quit its place of birth,
It will not live in other earth.
But we must wander witheringly,
In other lands to die;
And where our father’s ashes be
Our own may never lie:
Our temple hath not left a stone,
And Mockery sits on Salem’s throne.
Dikterna äro endast sällan parafraser av de bibliska; de
spela blott på dess motiv. Men icke dess mindre har Byron
här fullständigt tillägnat sig det gammaltestamentliga poetiska
språket, och visste man ej, att dikterna i de allra flesta
fall äro fria, poetiska skapelser, skulle man kunna tro, att
han blott omskrivit ett bibliskt original. Och andan i den
hebreiska poesien har han i varje fall fått fram. Men
samtidigt äro, såsom alltid hos Byron, dessa dikter starkt
subjektiva. Liksom i Childe Harold och de poetiska berät-
telserna hava vi även här lord Byron, och det är hans
svårmod, hans melankoli, som gå igen, denna gång i judisk
dräkt. För några av dem finns, så vitt jag vet, icke någon
biblisk förebild alls, såsom för en av de mest gripande:
Sun of the sleepless! melancholy star!
Whose tearfull beam glows tremulously far,
That show’st the darkness thou canst dispel,
How like art thou to joy remember’d well!
So gleams the past, the light of other days,
Which shines, but warms not with its powerless rays,
A night-beam sorrow watcheth to behold,
Distinct, but distant — clear — but, oh how cold!
CHILDE HAROLDS FORTSÄTTNING OOH MANFRED
Det var, såsom dessa dikter visa, icke blott en modepoet,
utan en stor lyrisk skald, som i april 1816 för alltid lämnade
sitt fosterland. Han flydde såsom en vanärad man, utstött
ur den omgivning, som förut så beundrat honom. Men
först nu kommo hans naturs starka lidelser rätt i svallning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
