Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Beppo och Don Juan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
512 BEPPO
likhetspunkter med Beppos äkta hälft. Och själva berättar-
tonen är ju alldeles en annan, densamma, som Byron sökt
att anslå i de båda första sångerna till Childe Harold, men
där ännu icke kunnat få riktigt fram, ehuru den utan tvivel
låg för hans, röst vida mera än den patetiska tonen i The
Corsair. I Beppo har man Byron sådan han verkligen var:
kvick, cynisk, blasfemisk och skeptisk, en aristokratisk över-
sittare, en moralisk nihilist, nonchalant och kokett, ehuru
med ett koketteri, som var vida mera natur än i The Corsair.
För själva berättelsen intresserar han sig lika litet som förut
och avbryter denna beständigt för att få tala om sig själv.
Men det var nu en gång hans natur, och i detta själv-
intresse hava vi romantikern, Jean Jacques Rousseaus efter-
följare.
Beppo slutar på samma sätt som Goethes Stella, med ett
ménage à trois. Men vilken oerhörd skillnad mellan den
tyska och den engelska skaldens sätt att behandla samma
motiv! Hos den ene sentimentalt, patetiskt, hos den andre
burleskt. Blott så till vida stå de på samma romantiska
ståndpunkt, att bägge förfäkta, att “det går an“. Byron
förefaller här snarare att vara en La Fontaine redivivus,
och utan tvivel har Byron tagit intryck av dennes lasciva
conter. Men även här finnes det en skillnad, om än vid
första blicken föga märkbar. Den snälle La Fontaine, ett
gott barn, hade icke någon aning om, att han var osedlig,
han ville icke såra någon människa utan endast roa. Byron
däremot har fullkomligt klart för sig, att han sårar det i
hans tycke skenheliga England, och han vill såra. Den
anekdot, han berättar, är därför icke bara ett skämt, ett
utbrott av gott lynne, utan en stridsskrift, förposttruppen,
som han skickade ut, innan han med Don Juan gjorde det
stora anfallet.
Den första sången hade Byron avslutat redan på hösten
1818, och året därpå kom denna och den nästa ut på
trycket. De båda följande skrevos ock i Venedig, men
utgivna blevo de, tillsammans med den femte, först 1821.
Dessa fem böcker äro onekligen diktens glansparti, och
Byrons förmåga att berätta slappnar sedan tydligen av.
Någon plan för det hela torde han knappt hava haft. Då
man frågade honom, hur han tänkt sluta dikten, höjde han
på axlarna: han visste inte, om Don Juan skulle hamna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
