Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Beppo och Don Juan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
518 HAIDEE
Haidee var brud ifrån naturens hand,
Passionens barn, där solen ödslar ner
En trefald skatt, så kyssen själv blir brand,
Gazellögd solens dotter, intet mer;
Skapt blott att älska, ge, där kärlek band,
Sitt allt. Vad annorstädes sägs och sker
Var henne intet. — Fruktan kom ej när,
Ej hopp, ty hjärtat slog blott nu och här.
I den tredje sången har Lambro vänt tillbaka från sin
sjörövarfärd, på vilken han enligt ryktet skulle hava stupat,
och han kommer därför alldeles oväntat. På gården är fest
och glädje, och då han — i den fjärde sången — träder
in i sin stuga, finner han Juan vilande vid dotterns sida.
Fåfängt kastar sig Haidee till hans fötter, Lambro låter sitt
folk gripa Juan och föra honom ombord för att sedan sälja
honom som slav — en överlägset väl målad scen med en
nygrekisk, vild kolorit. Men Haidee får en blodstörtning ;
då hon vaknar från sin vanmakt, är hennes förstånd om-
töcknat, och efter några dagar var hennes korta levnadssaga
ändad :
Så levde — och så dog hon. Aldrig mera
Skall sorg och blygsel skugga hennes drag.
Hon var ej skapad för att resignera
Och släpa på sin sorg med välbehag,
Till dess hon dignade av är, som flera.
Hon levde fort, men njöt sin korta dag
Och sover vid det hav, det underbara,
Där hon i livet älskade att vara.
Slutet av den fjärde sången skildrar, huru Juan av sjö-
rövarna föres till Konstantinopel, där han säljes som slav.
Det nu refererade partiet är diktens höjdpunkt. Men redan
i den tredje sången märker man, hur Byrons fantasikraft
börjar mattas, och han erkänner där själv, att han hade
ett verkligt lyte att förvilla sig i digressioner. Dessa börja
redan i den tredje sången, där han infogat ett anfall på
Southey, vilken var hans specielle strykgosse. Vid festen
på Lambros gård är ock en poet, som skymfar var sjunken
sol och berömmer alla nya månar, smickrar och ljuger, så
att han helt visst får pension som poeta laureatus, således
Southeys alter ego. Men strax därefter lägger Byron —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
