Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Tragedierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARINO FALIERO 527
till Coriolanus, vilken heller icke tog förolämpningar med
Fredrik den stores lugn. Men lika litet som Coriolanus blir
Marino Faliero med lätt hjärta fosterlandsförrädare. Han
vet, vad det gäller. Lyckas upproret, skola sena släkten,
säger han, hylla vårt minne såsom Brutus’. Men misslyckas
det, så gå vi till eftervärlden som förrädare. Han hatar
sitt eget stånd, men han älskar det tillika, och hans börds-
stolthet uppreser sig mot det förbund, han nödgas ingå med
plebejerna för att hugga ned “the highest généalogie trees“.
Ni och jag — säger han till Bertucci — känna det icke
lika. Ni går till detta värv, som om dessa högättade män
vore tjurar, som skulle slaktas, och när det är slut, så är
ni fri och glad. Men jag? Jag handlar, säger ni, efter
min egen fria vilja. Var lugn, jag skall bli er trognaste
medbrottsling.
And yet I act no more on my free will,
Nor my own feelings — both compel me back;
But there is hell within me and around,
And like the demon who believes and trembles
Must I abhor and do.
Det tragiska lidande, man fordrar för ett sorgespels hjälte,
har Marino Faliero således. Och om än personliga, små-
skurna motiv blanda sig in i hans patos, är detta, i stort
sett, dock berättigat, ty det är framför allt Venedigs frihet,
som är hans mål, och dramats grundtanke kommer tydligast
fram i ett samtal mellan Bertucci och hans vän Calendaro.
Men om vi misslyckas — säger denne. “De misslyckas
aldrig, som dö för en stor sak. Vad voro vi, om Brutus
icke funnits? Han dog i det han gav Rom friheten, men
han efterlämnade en lärdom, som icke kunnat dö.“ Så är
det också här: frihetens vänner gå under, men den sak,
för vilken de kämpat, överlever dem. Ty Italiens frihet —
det är dramats dolda tendens — var målet för de carbonari,
med vilka Byron vid denna tid trädde i beröring, helt visst
med samma aristokratiska motvilja, som han lagt in hos
den gamle dogen, men också med samma hat mot det stånd,
som utstött honom.
Ungefär i samma stil som Marino Faliero, men svagare,
är hans andra venetianska tragedi, The two Foscari, som
skrevs 1821. Jag skall emellertid ej upptaga utrymmet med
att analysera denna, utan övergår i stället till Byrons tredje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
