Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Tragedierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SARDANAPALUS 529
menes, att de — utan trupper — skola begiva sig till sina
satrapier, och Beleses påpekar då för Arbaces, att meningen
tydligen är att under vägen mörda dem. Arbaces vacklar,
men blir till sist ånyo stålsatt av Beleses. I den tredje
akten har den beramade festen börjat, icke i paviljongen,
utan i själva palatset. Men den avbrytes av underrättelsen
om, att upproret brutit ut. Arbaces och Beleses hava lyckats
förena sig med sina trupper och storma nu palatset. Detta
rycker Sardanapalus ur hans dvala, han låter väpna sig,
och då rebellerna tränga in i festsalen, sårar och avväpnar
han Beleses. Angriparne bli tillbakaslagna och fly, men nya
skaror sälla sig till dem, och slottet belägras. Till sist kan
det ej längre försvaras. Den tappre Salamenes stupar, men
drottningen och hennes söner hava dessförinnan räddats,
och genom en lönngång skickar Sardanapalus bort alla de
trogna, som till det sista velat dela hans öde. Endast han
och Myrrha stanna kvar. I palatset har han låtit uppföra
ett väldigt bål, på vilket han stiger upp, Myrrha slungar
dit brandfacklan samt störtar sig efter in i lågorna för att
dö vid den älskades sida.
Dramats handling är klar och överskådlig. Men dess be-
tydelse ligger i teckningen av karaktärerna. Även biper-
sonerna äro individuellt utformade: den handlingskraftige,
konungatrogne krigaren Salamenes, den äregirige, ränk-
smidande prästen Beleses, som är känslolös för Sardanapalus’
ädelmod, Arbaces, som avväpnas av detta, men vars lystnad
efter kronan till sist får övertaget, den ädla, tillbakasatta
drottningen Zarina, som icke kan upphöra att älska Sarda-
napalus — alla dessa äro tecknade, visserligen icke med
något psykologiskt djup, men klart och bestämt. Och Sar-
danapalus själv hör onekligen till det engelska dramats mera
betydande gestalter. Redan valet av en dylik hjälte var ju
ett vågspel, ty huru skulle skalden kunna förvandla denne
kvinnlige vekling till en hjälte? Shaksperes Antonius, med
vilken han erbjuder den största likheten, hade dock haft en
lysande forntid, som kastade sin glans över förfallet. Men
Sardanapalus? Han hade städse varit en nöjets slav. Då
Salamenes förebrår honom, att han ej känner ordet udygd“,
utropar han:
Schadt. Allmän litteraturhistoria VI. 34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
