Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Mysterierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CAIN 533
svävande föreställning. Gessners bibliska idyller hade han
väl läst såsom barn, men av dem hade han endast ett svagt
minne. I själva verket tillhör Cain den art av romantiskt
drama, som Goethe skapat med Faust. Liksom Faust är
Cain ett idédrama, som rör sig inom en halvt övernaturlig
värld och som starkt påverkats både av Milton och av Job,
men framför allt av Shelley. De problem, som här disku-
teras, äro desamma, som sysselsatt Milton och Jobs skald:
om det ondas uppkomst och väsen och om rättfärdigheten
i världsstyrelsen. Men både utgångspunkten och sättet att
diskutera hade blivit andra. Milton hade varit en troende,
som i diktens form sökt omkläda den puritanska kyrko-
läran, Byron var fritänkaren, som angrep denna. Något
nytt var ju detta icke; det hade även “upplysningen“ gjort.
Men då hade kritiken varit förståndets, den hade varit kall,
nykter, satirisk, men icke genomandad av någon religiös
känsla. Här däremot är det romantiken, som vänder sig
mot den kristna dogmatiken; det är den moderna religiösa
känslans reaktion mot hela den bibliska världsuppfattningen,
en omvärdering av de högsta värdena. Det goda blir ont, det
onda gott. Utan förberedelser var heller icke detta. Redan
Milton hade brutit med den naiva, medeltida uppfattningen
av det onda, och hans Satan har den fallne ängelns skönhet
och majestät. Men ännu så länge är han det ondas repre-
sentant. Först i Goethes Prometheus bytas rollerna om.
Zeus är den orättfärdige tyrannen; det godas representant
är Prometheus, rebellen, som ej velat underkasta sig hans
orättvisa världsstyrelse och som därför smitts i bojor, men
som är människosläktets välgörare. Goethe hade likväl icke
vågat att giva dessa bägge motståndare de bibliska namnen,
hade måhända ej heller reflekterat i denna riktning. Byron
var mera orädd, och hans Lucifer är i själva verket Prome-
theus, frihetens och framåtskridandets genius i kamp mot
bibelns grymme och orättfärdige världshärskare. Men Byron
nöjde sig icke med detta trots mot den engelska opinionen.
I dramat tog han också upp sin gamla älsklingsidé, som
han berört i The Bride of Abydos och i Manfred: om kär-
leken mellan bror och syster. Cain och Abel, Adah och Zillah
äro syskon, men Cain är gift med Adah och Abel med Zillah.
Är det synd — frågar Adah. “Nej, ännu icke. Men en dag-
skall det så bliva för edra barn.“ Så fortsätter hon att spörja:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>