Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Shelleys dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A.LASTOB 559
Soul of the universe! eternal spring
Of life and death, of happiness and woe,
Of all that chequers the phantasmal scene
That floats before our eyes in wavering light,
Which gleams but on the darkness of our prison,
Whose chains and massy walls
We feel but cannot see!
Spirit of Nature! all-sufficing Power!
Necessity, thou mother of the world!
Unlike the God of human error, thou
Requir’st no prayers or praises.
Till någon klar världsåskådning kom han aldrig. Tänkare
var han icke. Men däremot var han en rent underbar lyri-
ker, och såsom sådan visar han sig redan i detta ungdoms-
arbete. Hans lyrik är av en alldeles särskild art. Någon
iakttagare av livet var denne drömmare icke. Naturen skå-
dade han aldrig med det kroppsliga ögat, utan blott i ett
slags vision. Han såg icke, han endast kände. Sina dikter
skrev han nästan alltid i det fria, liggande på ryggen och
drivande i en båt, i Caracallas thermer, i Windsor Forest,
i pinieskogen vid Pisa o. s. v. Och där fick han den stäm-
ning, han sedan återgav i sin dikt. Ty det är blott med
stämningar, han rör sig. Då han lyssnade till vinden eller
till vågornas skvalp, fick naturen för honom en själ, ett
temperament, och det är detta han återgiver i sina dikter.
Men detta temperament var snarast Shelleys eget. Han rör
sig därför helst icke på jorden, utan, såsom i Queen Mab,
i en planetarisk värld, där han fritt kan sväva ut, eller
ock skildrar han en soluppgång, nattens stillhet och tyst-
nad, med ett ord: sådana ögonblick, då det kommer an på
att fånga själva livet i naturen, icke att måla någon viss
landskapsbild, ty det kan han icke. Hans landskap äro
aldrig fotograferade från verkligheten, utan ett slags prera-
faelitiska nejder, som endast existerat i hans fantasi. Det
är Spenser, som här går igen, men fantasikraftigare, mera
nervöst känslig.
Hans nästa dikt, Alastor, som skrevs i England 1815,
står formellt högre, men lider av samma brist på klarhet.
Dess hjälte är en yngling, vars drag mycket erinra om
Shelleys egna. Han var en skald, vars förtidiga grav ingen
känslig hand vårdade, och blott höstens vindar hade över
hans multnande ben rest en pyramid av vissnade blad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
