Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Shelleys dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
570 SHELLEYS SATIKEK
genom att kränka både den borgerliga lagen och den hävd-
vunna moralen. Kampen står fortfarande mellan Ormuz och
Ahriman, vilka bägge, särskilt Ahriman, uppfattas fullt
abstrakt; Francesco Cenci är, liksom Jove i Prometheus,
den renodlade ondskan. Shelley har blott från världsrymden
förlagt kampen ned till jorden.
Ungefär vid samma tid försökte han sig ock såsom sati-
riker och skrev Peter Bell the Third och Swellfoot the
Tyrant, den förra riktad mot Wordsworth, vars reaktionära,
ståndpunkt irriterade den radikale Shelley, den senare mot
den lumpne George IV, vars skandalösa äktenskapsprocess
då upprörde hela England. I formen var Aristophanes’
fantastiska lustspel här hans förebild. Men Shelleys röst
låg icke för komisk diktning. Han var icke kvick som
Byron, ägde ingen humor, ej heller något gott lynne, och
han blev därför varken rolig eller dräpande. Han var en
patetisk natur, och när detta allvarliga patos kommer fram,
få hans verser en eld, som är medryckande, såsom i hans
vilt revolutionära Song to the Men of England (1819):
Men of England, wherefore plough
For the lords who lay ye low?
Wherefore weave with toil and care
The rich robes your tyrants wear?
Wherefore feed and clothe and save,
From the cradle to the grave,
Those ungrateful drones who would
Drain your sweet — nay, drink your blood?
Andra dikter tyda emellertid på, att han nu började att
befria sig från sin ungdoms abstrakta radikalism. Platonis-
men fick för honom en allt större betydelse, men icke heller
här kom han till nagon klarhet i världsåskådningen, och
dessa hans platonska dikter, särskilt hans Epipsychidion,
höra till hans dunklaste. Särskilt om dem gäller ett ytt-
rande, som fällts om hans poesi i allmänhet; den har väl
vingat, men saknar händer och fötter. Till denna grupp hör
ock den dikt, Adonais, som han skrev vid underrättelsen
om Keats död. Den har mycket prisats, men mig förefaller
den sasom ett lärt, platonskt barockpoem. Någon enkel,
naturlig känsla finner man där icke, intet av något person-
ligt förhållande till den döde, intet individuellt drag hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
