Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Inledning - Kejsardömets litteratur - Béranger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BÉRANGER 58ñ
särskilt här, som barocken frodades, de onaturliga omskriv-
ningarna och skräcken för “le mot propre“. Det är sant,
att Lebrun, som hyllades såsom tidens Pindaros, kunde
skriva några enstaka strofer, som redan hava en klang av
Lamartine, men även Brunetière, som framhåller detta, måste
medgiva, att fallen äro sällsynta undantag och att Lebrun
och hans medbröder i stort sett äro representanter för den
barock, mot vilken romantiken reagerade.
Kejsartiden har dock en författare, som visserligen står
alldeles utanför de officiella skaldernas klass, som varken
kan räknas till dem, till emigranterna eller till de senare
romantikerna, en författare vars huvudsakliga verksamhet
tillhör tiden efter kejsardömets fall, men som i viss mån
står såsom dess vapendragare och som är ett uttryck för
den “esprit gaulois“, som kejsardömet ej kunnat helt för-
kväva. Det är Béranger.
BÉRANGER
Pierre Jean de Béranger har en mycket enkel biografi.
Han var ett fattigt Paiisbarn och föddes 1780, fick en nöd-
torftig skolbildning och var en tid lärling på ett tryckeri.
Redan som barn hade han börjat dikta, blev ganska snart
uteslutande “chansonnier“, och 1815 utgav han sin första
diktsamling, som sedan efterföljdes av flera, vilka av publiken
mottogos med förtjusning, men ofta renderade författaren
fängelsestraff — 1821 fick han tre månader, 1828 nio. Men
detta blott ökade hans popularitet, som vida överglänste de
samtida romantiska poeternas, och då han slutligen avled,
1857, kan man säga, att dödsfallet framkallade en allmän
landsorg.
Igenom slog han redan 1812 med de klassiska Le Roi
d’Yvetot och Le Sénateur, 1814 skrev han Roger Bon-
temps, sedan följde andra allmänt bekanta visor såsom Le
petit homme gris, Le Dieu des bonnes gens, Les Souvenirs
du peuple, Le vieux Sergent m. fl. Men dessa visor, som
en gång väckte hela Frankrikes jubel, framkallade hos den
följande generationen en verklig förbittring mot den stackars
Béranger. Var han poet? — frågar Lanson. Hans idékrets
var inskränkt. Han hade en filosofi och en känslosamhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
