Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Madame de Staëls skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DELPHINE 605
“varvid hon tilläde, att vi efter varje pjäs borde skriva ned
våra intryck och våra omdömen, ty det var hennes vana.
Likaså lovade vi att varje morgon skriva brev till var-
andra.“ Naturligtvis författade hon också “porträtt“, ty
detta var en då lika omtyckt sysselsättning som ordflätor i
våra dagar. Vid femton år hade hon kommit så långt, att
hon gjorde en resumé av Esprit des lois och författade en
essay över faderns berömda Compte rendu; och före sitt
tjugonde år hade hon skrivit en komedi på vers, en tragedi,
Jane Grey, flera noveller och åtskilligt annat. Dessa ung-
domsförsök hava naturligtvis blott intresse såsom uttryck
för den känslovärld, inom vilken hon vid denna tid rörde
sig, och såsom man kunnat vänta, är det Rousseau och
Werther, som mest slagit an på henne. Till de litterära
intressena sällade sig också politiska, men någon större
betydelse hava icke heller dessa skrifter, och de voro väl
huvudsakligen avsedda att uppläsas i hennes salong. Den
första skrift, med vilken hon kan sägas hava slagit igenom,
var De la littérature considérée dans ses rapports avec les
institutions sociales. 1802 följde romanen Delphine, som ytter-
ligare befästade hennes rykte såsom en av Europas ledande
kulturpersonligheter. Dess förebild är alldeles tydligt La
nouvelle Héloïse, och den är, liksom Rousseaus roman, av-
fattad i brevform, men med en betydligt större personal-
uppsättning. Den erinrar om La nouvelle Héloïse även däri,
att den officiellt predikar en moral — pliktens och själv-
uppoffringens — men genom hela sin tendens faktiskt för-
fäktar den rakt motsatta ståndpunkten. Romanens motto,
dess tes, är lånat från mad. Neckers Mélanges: “En man
bör kunna trotsa opinionen; en kvinna bör underkasta sig
den.“ Hjältinnan, Delphine, böjer sig för denna opinion
och blir olycklig. Hon älskar Léonce Mondoville, han henne,
men genom en intrig blir han i stället gift med en dam,
Mathilde, som alls icke passar för honom. Misstaget skulle
kunna rättas genom en skilsmässa — händelsen spelar under
åren 1790 — 1792, vid tiden, då lagen om skilsmässa antogs
av lagstiftande församlingen — och det är denna fråga,
som hela tiden diskuteras. En av romanens hjältar, Henri
de Lebensei, har gift sig med en frånskild fru, och man
kommer att tala om denna sak. Hennes första man —
säger mad. de Vernon — var utlänning och protestant, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
