Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Benjamin Constant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADOLPHE 633
Jag svarade, och ordbytet blev allt häftigare. Ellénore före-
brådde mig att hava bedragit henne, att för henne blott
hava hyst en flyktig böjelse. Så grät hon, och det av-
väpnade mig. Vi omfamnade varandra. Men det första
slaget hade utdelats, båda hade vi uttalat ord, som icke
kunde tagas tillbaka. Vi kunde tiga, men vi kunde icke
glömma. Det finnes saker, som man länge låter bli att
säga, men som man, när de en gång äro sagda, aldrig
upphör att upprepa. Så levde vi under fyra månader
under tvungna förhållanden, som ibland voro ömma, men
aldrig fullkomligt otvungna. Tidpunkten, då jag skulle
resa, närmade sig, och då jag tänkte därpå, erfor jag en
känsla av blandad tillfredsställelse och sorg, ungefär som en
människa, som måste köpa sin hälsa för priset av en smärt-
sam operation.
En morgon mottog jag en biljett från Ellénore, vari hon
bad mig att genast komma till henne. — Greven — be-
rättade hon — “har förbjudit mig att taga mot dig. Men
jag tänker icke underkasta mig dylikt tyranni.“ Jag sökte
fåfängt att lugna henne och erinrade henne om hennes
barn. “Mina barn“ — svarade hon — “äro grevens. Han
har erkänt dem och skall draga försorg om dem. För dem
är det en lycka att glömma en mor, vars skam de endast
kunna dela.“ Jag fördubblade mina böner. “Säg mig“,
sade hon, “om jag bryter med greven, vill du då fortfarande
hålla fast vid mig? Vägrar du?“ Och så grep hon min
arm med en våldsamhet, som kom mig att darra. “Nej !
Ju olyckligare du blir, dess mera hängiven skall jag bli.
Men betänk . . .“ “Allt är betänkt.“
Ellénore flyttade nu från greven till en annan bostad, som
hon hyrde. Jag kunde ej göra henne några förebråelser,
jag mottog hennes offer, sade, att jag var lycklig och att
jag alltid önskat en dylik brytning, som gjorde det till en
plikt för mig att aldrig övergiva henne. Och i det ögon-
blick jag yttrade detta, så menade jag verkligen vad jag
sade.
Det steg hon tagit, störtade henne i den allmänna opini-
onen. Den aktning, hon förvärvat sig, försvann, man
drog sig för henne och likställde henne med andra lättsin-
niga och fala kvinnor. Hon led därav, men ville icke an-
förtro mig sina känslor, och jag vågade icke såra henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
