Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Chateaubriands liv och personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 50 CHATEAUBRIANDS SISTA TID
honom till minister i Stockholm. Men så kommo “de hundra
dagarne“, och Chateaubriand tillträdde aldrig sin plats. I
stället utnämndes han av den landsflyktige konungen till
inrikesminister ad interim, och blev efter segern och sedan
detta förordnande upphört medlem av pairskammaren. Från
denna stund tillhör han politiken och ej litteraturen, blev
ett slags ministerdödare och förde en våldsam parlamentarisk
kamp med mycket växlande krigslycka, nästan ständigt i
oppositionen, förbigången, då han segrade, och ofta behand-
lad med en upprörande otacksamhet. Blott en kort tid,
1823, var han utrikesminister och genomdrev då ett krig
mot det liberala Spanien. Med revolutionen 1830 ändades
hans politiska bana, ty såsom legitimist kunde han ej tjäna
borgarkonungadömet, och trots all föregående opposition för-
blev han den gamla konungafamiljen trogen, avsade sig sin
plats såsom pair och sin pension samt drog sig, fattig, men
stolt tillbaka i privatlivet. Sina återstående år egnade han
åt utarbetandet av en självbiografi, Mémoires d’outre-tombe,
som enligt hans förordnande dock utgavs först efter hans
död. Han levde länge, men hans sista år voro icke lyck-
liga. I politiken hade han misslyckats, och ehuru den ro-
mantik, till vilken han först givit väckelsen, fullt* bröt ige-
nom på 1830-talet, kände han dock, att han ej betraktades
såsom den nya skolans chef utan snarare såsom en över-
åring, som man väl visade aktning, men som ej hade något
inflytande. Hans gamla vänner gingo bort, en efter en,
men först 1848, nära åttioårig, slutade han själv sitt liv
och fick såsom han hade önskat sin grav på en klippö strax
utanför Saint-Malo. Graven är både enkel och fordrings-
full. Stenen har intet namn, blott ett kors.
Både genom sina skrifter och genom sin personlighet är
Chateaubriand en bland de mest betydande gestalterna i
Frankrikes litteraturhistoria. I bägge fallen betecknar han
en bestämd brytning med den föregående tiden. Upplys-
ningens ledande författare hade tillhört medelklassen eller
underklassen — så Voltaire, Rousseau, Diderot, d’Alembert,
Beaumarchais — och det var helt naturligt, att de ej kunde
hysa någon vördnad för traditionen. Deras verksamhet gick
ju också ut på att på alla områden bryta med denna.
Chateaubriand däremot var av hög börd, kunde räkna sina
anor tillbaka till medeltidens början, och det var lika natur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
