Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Chateaubriands skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATALA t>59
espérances.“ I denna stil fortsätter dikten, och. andra lik-
nande indiandikter infogas i det följande i Atala.
Men detta är ju ren lyrik, låt vara att den ännu är på
prosa. Och Atala betecknar därför lyrikens genombrott i
den franska litteraturen, ty Chéniers dikter voro ju ännu
okända och outgivna. Det är sant, att dylika prosapoem
icke voro alldeles nya. Man hade förut Ossian och även
Höga Visan, vilka båda nog påverkat Chateaubriand. Men
hos honom kommer lyriken fram med en styrka, som på
samtiden bör hava verkat överväldigande. Och så det tju-
sande i exotismen! Jag vet icke, huruvida man undersökt,
varifrån Chateaubriand här fått färgerna på sin palett. För-
modligen har det varit från några veritabla indiandikter,
som förekommit i de missionsberättelser och resebeskriv-
ningar, han läst, sedan från Ossian och Höga Visan. Men
han har sammansmält detta till något nytt, till en fransk
prosalyrik, som tillika är individuellt Chateaubriands egen.
Hans Atala blev för Frankrike något i samma stil, som
Percy avsåg med sin plan på en samling folkdikter från
alla exotiska land och som Herder genomförde med Stimmen
der Völker. Atala öppnade för fransmännen en ny exotisk
inspirationskälla.
Ännu i ett tredje fall verkade Atala revolutionerande: i
naturskildringen. 1600-talet hade intresserat sig för män-
niskan, för psykologien, 1700-talet för idéerna, ingendera
för naturen. De enda undantagen voro Rousseau och sär-
skilt Bernardin de Saint-Pierre. Den senare var också utan
tvivel Chateaubriands förebild, men en förebild, som han
lämnade långt bakom sig. Någon psykologi har Atala icke,
idéinnehållet inskränker sig till det katolska bigotteriet, som
troligtvis är ett senare tillägg, och det hela är knappt annat
än en fortlöpande skildring av den amerikanska vildmarken.
Människorna äro blott staffagefigurer, de “dygdiga vildar“,
på vilka 1700-talet trodde, och även de färgrika bilder,
som givas av indianska sedvänjor, höra intimt samman med
själva landskapet. Detta är icke skådat med realistens öga,
utan med idealistens. Det hela är ett spel av gnistrande
färger, något av ett teaterlandskap, en fantasinatur, sedd
genom Chateaubriands eget temperament, men onekligen
medryckande i sin exotiska skönhet. Särskilt hade Chateau-
briand romantikerns sinne för nattens skönhet, och hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
