Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Chateaubriands skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
664 BENÉ
Lämna den i mitt bröst. Allsmäktige fader! Du har kallat
på mig i ödemarken, du har frågat: “René, vad har du
gjort av din syster?“ Är jag då en Kain? . . . Om jag
dör, Céluta, kommer du möjligen att efter mig förena dig
med en varelse, som är dig mera lik än jag. Men tro
aldrig, att du hädanefter ostraffat kan mottaga en annan
mans smekningar. Tro icke, att hans svaga famntag kunna
ur din själ utplåna minnet av Renés. Mitt i öknen har jag
slutit dig till mitt bröst, jag har velat mörda dig för att
för alltid fästa lyckan i ditt sköte och straffa mig därför
att jag skänkt dig denna lycka. Ja, Céluta, om du förlorai’
■mig, måste du förbliva änka. Ty vilken skulle kunna skänka
dig denna eld, som jag bringar med mig, även då jag ej
älskar? Dessa ödemarker, som jag gjort glödande, skulle
vid en annan makes sida förefalla dig isade. — — — Jag
är utledsen på livet. Ledsnaden har alltid pinat mig. Det,
som intresserar andra människor, lämnar mig alldeles lik-
giltig. Hade jag blivit herde eller konung, vad skulle jag
hava gjort med min herdestav eller med min krona? Lika
uttröttad skulle jag hava blivit på snillet, på arbetet och på
sysslolösheten, på lyckan och på olyckan. I Europa och i
Amerika har jag blivit lika led på kulturen som på naturen.
I och för sig är ett dylikt brev, avsett för en stackars
okunnig indiankvinna, rent absurt. Men det är intressant,
ty det pekar både bakåt och framåt i tiden, bakåt till Sturm
und Drang, och man tycker sig här höra Klingers bom-
bastiska fraser, endast uttryckta på ett vackrare språk.
Framåt i tiden, ty i René hava vi ju redan Byrontypen
nästan fullt utbildad — mannen, som bär på ett dunkelt
förflutet, ett hemlighetsfullt brott, övermänniskan, som även
då han icke älskar, kan genom sin starka lidelse göra en
kvinna lyckligare än varje annan förmår. Han lider av
Werthers världssmärta, redan innan han har någon direkt
anledning till sorg. Men samtidigt är detta meningslösa
lidande — egendomligt nog — en vällust, en ren njutning
för honom, och han har ett behov av att vara olycklig —
alldeles som Chateaubriand själv. I sina memoarer talar
han om denna “tristesse, qui a fait mon tourment et ma
félicité“. René är trött, hopplös, led vid allt, välver på
ständiga självmordsplaner, men är för trött att sätta dem i
verket. På kulturen är han led, och för att fly denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
