Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Lamartine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAMARTINES UNGDOM 6 73
och på dennes egendom, Milly, tillbringade den blivande
skalden sin första barndom i en fredlig, lantlig omgivning,
som avsatt djupa spår i hans diktning. Fadern hade varit
en trogen rojalist, som till det sista försvarat det gamla
konungadömet och som även av revolutionstribunalet dömts
till döden, ehuru han i sista stund räddats genom Robes-
pierres fall. Rojalismen låg således Lamartine i blodet, och
han var även icke så litet aristokrat. Men det starkaste
intrycket mottog han utan tvivel från sin mor, vilken så-
som hennes dagbok visar måtte hava varit en sällsport nobel,
fint kännande kvinna, djupt religiös utan något bigotteri.
Hon hade även en livlig känsla för poesi, och hon har i
detta fall bäst karakteriserat sig själv med några ord, som
hon 1828 nedskrev i sin dagbok: “Alphonse har skickat
mig några verser, som han nyss skrivit och som mycket
gripit mig. Han säger just det, som jag tänker. Det är
min röst. Ty med min känsla uppfattar jag det vackra,
men jag blir stum, när jag skall tala om det, t. o. m. när
jag talar till Gud. Jag har, när jag försjunker i mina be-
traktelser, såsom en lågande härd i mitt hjärta, ehuru lågan
icke slår upp. Men Gud, som hör mig, behöver ej heller
mina ord, och jag tackar honom, därför att han givit dem
åt min son.“
Det var i detta hem Lamartine växte upp. De intryck,
han mottog, voro blott av godhet, vänlighet, skönhet och
religiositet, och de blevo bestämmande för hans syn på livet.
Det fula och det onda existerade aldrig för honom. Av
naturen ägde han något av Chateaubriands sorgbundenhet,
var liksom denne en drömmare, men hans melankoli hade
ej den mörka färgen i Chateaubriands ungdomsliv, utan var
ett stilla, elegiskt svårmod, som aldrig tog sig några starka
uttryck. Han koketterar aldrig såsom denne med ett synd-
belastat förflutet. Sin första undervisning fick han av en
kyrkoherde i grannsocknen, en godhjärtad, något romantisk
präst, som sedan blev förebilden för hans Jocelyn, och ett
försök att sätta honom i skola, i Lyon, misslyckades, ty den
veke gossen kunde ej finna sig i don strängare skoldisciplinen.
Han fick därför sluta, och några egentliga skolkunskaper
fick han därför icke, om man undantager, att han lärt sig
så mycket latin, att han kunde förstå de gamla latinska
skalderna. I stället läste han, då han icke jagade eller red,
Schock. Allmän litteraturhistoria. VI. 43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
