Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Nodier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rörelsen tilldragit sig
unga till direkt strid
och det var ur hans
som den “romantiska
hade den romantiska
Auger, som då var Franska Akademiens
sig i sitt tal böra varna för de unga bild-
ny litterär schism har i våra dagar upp-
Före 1820-talet kan man ej i Frankrike tala om någon
kamp mellan romantik och klassicitet. Mad. de Staël, som
genom De l’Allemagne bröt vägen för den nya rörelsen,
var själv i sina romaner ej påverkad av den tyska roman-
tiken, Constant var det något mera, men ej heller han i
större mån, Chateaubriand och Sénancour skrevo väl under
intryck av den starka Wertherstämningen, men deras arbeten
betraktades knappt såsom uppslag till en ny smakriktning,
och ej heller i Lamartines Meditations såg man något revolu-
tionärt. Den förste, som samlade de
mot klassiciteten, vai’ Charles Nodier,
umgängeskrets i början av 1820-talet,
skolan“ utgick.
Redan 1824
uppmärksamhet,
direktör, ansåg
stormarna: “En
stått. Många, som uppfostrats med en religiös vördnad
för uråldriga lärosatser, helgade genom otaliga mästerverk,
hava gripits av oro över den uppspirade sektens fram-
steg och synas fordra, att man lugnar dem.“ Därpå söker
han visa upp romantikens ursprung. Den stammai’ enligt
hans mening från Shakspere, Lope de Vega och tyskarna.
De förra tillhöra en barbarisk tidsålder. De senare äro ett
barbariskt folk. De tyska mästerverken, skrivna i något
av de “åtta à tio Atén“, som Tyskland har, av stadens
Sophokles och spelade inför furstendömets Perikles ha vis-
serligen haft en stormande framgång och kommit våra goda
grannar att tro, att de slutligen fått en nationell teater.
Men trots mad. de Staël kan man ej taga dylika anspråk
på allvar, och lyckligtvis ha deras franska efterhärmare ej
vågat gå så långt som Schiller och Goethe,
NODIER
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
