Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Victor Hugos romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LES MISÊBABLES 7 4 7
I själva verket är Les Misérables komponerad på samma
sätt som Notre-Dame de Paris. I den äldre romanen hade
Hugo sökt att giva en bild av Ludvig Xl:s Paris; här vill
han skildra restaurationens Frankrike, och i bägge fallen
har han sökt att få med så många drag som möjligt. Di-
gressionerna äro här därför rent orimligt många och stora,
omkring en tredjedel av hela romanen. Han skildrar t. ex.
slaget vid Waterloo på icke mindre än 140 sidor i den
första upplagan, ehuru Waterloo icke har något annat att
göra med huvudhandlingen, än att Marius’ far deltog i
slaget och där blev livsfarligt sårad. Han ger en skildring
på 400 sidor av barrikaderna. Och Lanson anmärker, som
det synes mig fullt riktigt, att Victor Hugo snarare än
Flaubert i dessa långa beskrivningar t. ex. av kloakerna
varit Zolas lärare. Vidare målar han den särskilt genom
Sue populära förbrytarvärlden, framställer republikaner, bona-
partister, legitimister m. m. och söker över huvud att få
med så mycket som möjligt för att göra bilden fullständig.
Alldeles som i Notre-Dame de Paris. Också Les Misé-
rables är byggd på antitesen. Dygdens representant är
den f. d. galärslaven Jean Valjean, moderskärlekens glädje-
flickan Fantine. Och Hugo röjer här samma oförmåga som
i Notre-Dame de Paris att teckna några karaktärer. Han
kommer aldrig längre än till typen. Biskop Myriel är den
kristliga kärleken, Jean Valjean är den fullkomligt åter-
upprättade syndaren, Fantine är moderskärleken, Enjolras
den republikanska entusiasmen, Javert den oblidkeliga lagen
o. s. v. Några nyanser förekomma icke, och man förstår
knappast, hur Hugo kunde tro, att Racines karaktärer voro
abstrakta och hans egna naturalistiska. Fullt självständig
är han för övrigt ej alltid, och för flera av sina figurer
har han fått uppslagen från Sue och Balzac. Endast några
bifigurer äro verkliga människor såsom gaminen Gavroche,
Marius’ morfar, en gammal herre från l’ancien régime, och
ännu några andra. Men det unga älskarparet, Marius och
Cosette, äro osedvanligt livlösa och ointressanta, trots det
att Hugo i den förra sökt giva ett ideellt självporträtt.
Marius är nämligen son till en av Napoleons överstar, som
på slagfältet blivit baroniserad; han får en legitimistisk
uppfostran, blir likväl Napoleonsdyrkare och beundrare av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
