Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Victor Hugos romaner - Företalet till Cromwell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEMERCIER 751
tor Hugo avbrytes berättelsen av långa digressioner; en av
dessa, skildringen av ett skeppsbrott i kanalen, torde dock
vara det bästa i hela boken.
FÖRETALET TILL CROMWELL
1827 gav Hugo ut sitt drama Cromwell, men det viktiga
är knappast själva dramat, utan dess företal, som kan be-
traktas såsom den “romantiska skolans“ eller åtminstone
Hugos eget litterära program och som därför förtjänar en
särskild uppmärksamhet. Man må emellertid icke vänta sig
för mycket av det. Som vanligt har Hugo inga nya idéer,
åtminstone inga, som tillika äro sanna. Han var journa-
listen, som gjorde sig till tolk för stämningarna i samtiden.
Men han gjorde det med en sådan poetisk kraft, att hans
satser både föreföllo nya och trängde igenom. Hans Pré-
face åstadkom därför ett resultat, visserligen ej alldeles det,
han trodde, men likväl ett resultat, vartill hans föregångare
ej nått. Han trodde sig hava dräpt den fransk-klassiska
tragedien och banat väg för den romantiska. Det var ett
misstag. Den fransk-klassiska tragedien, Corneilles och
Racines, levde kvar efter Cromwell och lever fortfarande.
Men Hugo förblandade liksom hela sin samtid, även “klas-
sikerna“, klassiciteten och upplysningen, Racines tragedi
och Voltaires, Voltaires och Lemerciers. Den senare hade
under kejsartiden givit ut en Cours analytique de la litté-
rature générale, där han för tragedien uppställt icke mindre
än tjugosex regler, som skulle iakttagas. Det var denna
epigontragedi Hugo slog ihjäl, ej klassicitetens. Detta var
det ena resultatet av Hugos inlägg. Det andra har man
snarast att söka i de punkter, där Hugo är konservativ, i
hans opposition mot melodramen, mot de vulgära tenden-
serna hos det drama, som redan arbetat sig fram vid sidan
av upplysningens, och i hans omedvetna anslutning till
klassicitetens tragedi.
Såsom alltid äro Hugos idéer mycket röriga, och hans
litteraturhistoriska kunskaper äro ytterligt bristfälliga. Men
det hindrar honom ej från att mycket käckt konstruera en
mänsklighetens utvecklingshistoria. Mänskligheten har genom-
lupit tre olika åldrar. Den första är den primitiva. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
