Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Företalet till Cromwell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
754 REGLERNA
Jago, Tartuffe, Polonius, Harpagon, Falstafí, Scapin, Figaro.
Det sköna har blott en typ ; det fula har tusen. Det är
föreningen av båda, som kommer med romantiken. Antiken
skulle aldrig kunnat skapa sagan om la Belle et la Bête.
Vi ha nu nått fram till höjdpunkten inom den moderna
poesien, till Shakspere. Shakspere det är dramat. Hos
honom förena sig det groteska och det sublima, det gräsliga
och det löjliga, tragedi och komedi. För att rekapitulera
det sagda, finna vi således, att poesien har tre åldrar, som
motsvara tre epoker i mänsklighetens utveckling. Den primi-
tiva tiden är lyrisk, den antika episk, den moderna dramatisk.
Odet besjunger evigheten, epos förhärligar historien, dramat
målar livet. Den förstas kännemärke är naivitet, den andras
enkelhet, den tredjes sanning. Dramat är den fulländade
dikten; odet och eposet innehålla blott fröet. Dramats känne-
märke är det verkliga. Det verkliga åter uppstår genom
en förening av det sublima och det groteska, som där flyta
samman, liksom de flyta samman i livet, och den sanna
poesien består i harmonien mellan dessa motsatser.
Det är på denna ståndpunkt man måste ställa sig för att
bedöma våra små konventionella regler, för att lösa alla
dessa tarvliga problem, med vilka de två sista århundradenas
kritiker omgärdat konsten. Dramat behöver då bara taga
ett steg för att såsom Gulliver slita sönder alla de spindel-
vävsrep, med vilka krigsmakten i Lilliput under sömnen
bundit honom. Dessa pedanter påstå, att det fula, det gro-
teska aldrig kan få någon plats inom konsten. Men Tar-
tuffe är icke skön, Pourceaugnac icke ädel. Men likväl äro
båda beundransvärda konstskapelser. Hindrar man däremot
dessa båda motsatser att växa samman, får man å den ena
sidan abstraktioner av laster och löjligheter, å den andra
abstraktioner av brott, av hjältemod och av dygd. Men det
återstår att framställa något annat än dessa abstraktioner.
Det är människan. Shakspere drar sig icke för att i sin
tragedi lägga in både skrattet och gräsligheten. I Romeo
ha vi apotekaren, i Macbeth de tre häxorna, i Hamlet död-
grävarna. Shakspere, “ce dieu du Théâtre“, förenar liksom
i en treenighet världens tre stora karakteristiska snillen :
Corneille, Molière, Beaumarchais. Därav ser man, hur god-
tycklig denna skillnad mellan tragedi och komedi är, och
hur lätt den kullstörtas av förståndet och smaken. Lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
