Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Företalet till Cromwell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTITESEN
drama, rörde sig med fullkomligt stereotypa konflikter, med
några få, konventionella typer, med ett likaledes konventio-
nellt språk och. med utnötta ämnen. Att hava gjort detta
drama omöjligt, är Victor Hugos förtjänst, och den är icke
ringa. I sammanhang därmed yrkar han också på upp-
hävandet av gränsen mellan det tragiska och det komiska.
Även detta var såsom vi sett en gammal fordran, och Hugo
kommer här heller icke med några nya argument. Och när
det kommer till den praktiska tillämpningen, upplåter han en
mycket obetydlig plats i sina tragedier åt komiken; han hade
ju heller alls ingen komisk ådra.
Huvudpunkten på hans program var utan tvivel hans
teori om det groteska. 1 denna ingick väl hans fordran på
upphävandet av gränsen mellan tragedi och komedi, men
detta var ej huvudsaken. Stryker man alla fraser, är tanken
den, att skalden ej bör förbättra naturen, utan återgiva den,
sådan den är, fult och vackert om vartannat. Detta krav
åter vilar på Victor Hugos smak för antitesen, en förkärlek
som vi återfinna i nästan alla hans dramer och romaner.
Över allt stöta vi på denna antites. Genom denna trodde
han sig upphäva enformigheten i det klassiska dramat, den
abstrakta, livlösa karaktärsteckningen i den samtida, pseudo-
klassiska tragedien och i dess ställe sätta en mera naturlig,
mera realistisk. Men häri lyckades han knappast. Victor
Hugo var — såsom vi redan sett av hans romaner — ingen
psykolog, och detsamma framgår av hans företal till Crom-
well. Då han skall räkna upp de tre stora namnen inom
det franska dramat, nämner han Corneille, Molière och Beau-
marchais, men Racine, den störste psykologen, går han all-
deles förbi, och som vi sedan skola finna, då vi komma till
hans egna dramer, är det Corneille, som är hans förebild.
Nu trodde han sig genom det “groteska“ få en verklig
psykologi, genom att i samma karaktär förena två eller flera
motsatser, fult och vackert, och han observerade icke, hur
artificiellt detta var. Vi behöva blott läsa, vad han själv
yttrar om Cromwell. I honom skulle han skildra icke blott
krigaren, utan ock “teologen, pedanten, den klena poeten,
visionären, bouffonen, fadern, mannen, Proteusnaturen, med
ett ord den dubbla Cromwell, homo et vir“. Men hur skedde
detta? Genom att på ett ställe sätta till en färgklick, på
ett annat en annan o. s. v. och då dessa skuro mot var-
7 56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
