Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Företalet till Cromwell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MELODRAMEN 761
tänker begå — i allmänhet får man veta det mesta genom
dylika monologer. Stycket är på sina ställen ganska senti-
mentalt, men flera scener förekomma, som äro eller åtminstone
avse att vara komiska samt även äro på dialekt. I La Tête
de mort förekommer däremot knappt någon komik. Även
här rör det sig om ett mord. En prins Theobald har blivit
mördad. För mordet misstankes först greve Réginald, men
flera vittnen intyga hans alibi, och han blir frikänd. Därpå
resei’ han bort, till Sicilien. I stället blir en Clementi
häktad, dömd och avrättad. Dennes son, Carlo, som är
övertygad om faderns oskuld, tar såsom sekreterare plats
hos Réginald och lyckas verkligen utspionera sanningen.
Vittnena, som intygat grevens oskuld, tillhöra samtliga ett
rövarband, vi få bevittna några högromantiska samman-
träden i detta, greven är — ehuru i grunden en ovanligt
ädel man — ett slags chef för detta, och förmodligen var
denna ädelhet anledningen till, att han, när Carlo upptäckt
hans brott, förskonas från en skymflig död. Just när sol-
daterna skola gripa honom, gör nämligen Vesuvius en
våldsam eruption, och i den brinnande lavan begravas greve
Réginald och hela rövarbandet — en teatereffekt, som böi’
hava gjort ett djupt intryck på publiken. Stycket upp-
fördes samma år, som Cromwell kom ut.
Melodramen var — kan man säga — den vulgära roman-
tiken, och i själva verket var denna långt populärare än
det pseudoklassiska dramat. Läser man nu företalet till
Cromwell, förefaller det, som om detta snarast vore ett
försvar för melodramen. Denna hade ju uppsagt tro och
lydnad åt regeln om enheterna, blandade samman tragedi
och komedi, valde oftast romantiska ämnen, affekterade en
viss arkeologiskt trogen tids- och lokalfärg och tillämpade
således just de fordringar, som Victor Hugo framlagt såsom
de huvudsakliga. Men lyckligtvis var Hugo nog poet att
reagera mot denna bundsförvant. Huvudanfallet riktar han
väl mot pseudoklassikerna och har ej hjärta att direkt, med
namns nämnande, anfalla melodramatikerna. Men hela den
senare delen av företalet är riktat mot dem. En huvudpunkt
är här bibehållandet av versen. Visserligen har han litet svårt
att med sina föregående uttalanden förena en absolut för-
kastelsedom över prosadramat, och han slutar med att säga,
att det väsentliga dock icke är den yttre formen, utan det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
