Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Mérimée
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
822 MÉRIMÉES STIL
får hon en son, som är novellens hjälte. På bröllopsnatten
vakna de slumrande anímala instinkterna hos honom, och
han biter ihjäl sin brud samt försvinner. Men varför —
frågar en åhörare professorn — har ni kallat er berättelse
Lokis. “Om ni — blir svaret — kände till övergången
från sanskrit till litauiska, så skulle ni i Lokis hava igen-
känt det sanskritiska Arkcha eller Rikscha. På litauiska
betecknar Lokis samma djur, som grekerna kallade Arktos,
latinarne Ursus och tyskarne Bär.“
I denna antites mellan innehåll och form hava vi roman-
tikern. Den fantastiska, orimliga händelsen berättas av en
torr, fantasilös professor, som åtminstone förefaller att vara
en utpräglad realist. Framställningen är såsom alltid hos
Mérimée fullkomligt objektiv, kall, smått hånfull, som det
synes utan känsla för människolivets olyckor. Och till sist —
ser man på stilen i Mérimées noveller, tycker man sig här
hava varken en romantiker eller en realist, utan en klas-
siker. I själva verket var Mérimée under hela sitt liv alla
tre: romantiker, realist och klassiker. Faguet har förträff-
ligt utvecklat detta, och särskilt har han ypperligt karak-
teriserat Mérimées stilkonst. Liksom i allt annat — säger
han — och ännu mer än i allt annat var Mérimée även
i sin stil den korrekte världsmannen. Kännemärket på en
dylik består däri, att han ej skiljer sig från andra, varken
i sin dräkt, sitt uppträdande, sin röst eller genom något
säreget sätt att yttra sig. Han skulle bli förtvivlad, om
någon en dag märkte, att han “uttryckte sig väl“. På
samma sätt, om han skriver en bok. Den får icke se ut
att vara väl skriven, utan var och en måste tycka, åtmin-
stone till en början, att han talar och skriver som alla andra.
Det var Mérimées ideal. Han ville göra ett intryck, att
han skrivit en bok utan att tänka på, att han skrev, all-
deles som när man skriver ett brev. Han är så litet
maniererad, att man skulle kunna säga, att han icke har
någon stil alls. Och det är just det han vill: den bästa
stilen är just den, som man icke märker. Den är dock
kanske den svåraste att nå. Mérimée behärskade den, och
i sin stilkonst är han klassiker.
Det återstår att avsluta Mérimées biografi. 1833 hade
han blivit ställd i spetsen för fornminnesvården i Frank-
rike och skall hava gjort mycket för att hindra vandalismen;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
