Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Musset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUSSET OCH BYRON 829
Ännu medan han gick kvar i skolan, introducerades han
av en vän hos den uppgående stjärnan Victor Hugo och
blev ganska snart Cénaclets enfant chéri. Likaså blev han
en gäst i Arsenalen, hos Nodier. Han var, som jag nämnt,
ovanligt vacker, och från denna tid har man en teckning
av Achille Deveria, som framställer Musset i en rik och
pittoresk pagedräkt från 1500-talet. Kroppen är smärt,
hållningen elegant, det skägglösa ansiktet fint och själfullt,
och man kan förstå, att en dylik apparition skulle impo-
nera på en krets av unga skalder och konstnärer. Han
vågade till sist att i kretsen läsa upp de dikter, han för-
fattat, och den 2 januari 1830 utkom hans första samling:
Contes d’Espagne et d’Italie.
Då man bedömer denna, bör man erinra sig att dikterna
skrivits av en aderton års yngling. Musset har här visser-
ligen ännu ej funnit sig själv, men han är redan en stor
språkkonstnär, och märkvärdigt nog är han icke pueril,
som Schiller var, då han skrev Die Räuber, och som Victor
Hugo kunde vara nästan ännu som gubbe. Samlingen inne-
håller tre poetiska berättelser, ett drama och en följd av
lyriska dikter. I de poetiska berättelserna efterhärmar han
Byron, i Portia närmast Parisina, i Mardoche Beppo; i den
senare har han särskilt tagit upp Byrons berättarmanér med
dess ständiga digressioner. Bäst är nog den första berättel-
sen, Don Paez, som är ultraromantisk — en otrogen älskar-
inna, en duell mellan tvenne rivaler och den bedragnes
hämnd. Det hela har en stark spansk lokalfärg — Spanien
hade ju nu kommit på modet, Victor Hugo skrev på Her-
nani, Mérimée hade utgivit Clara Gazul, de Vigny Dolorida,
och det är tydligt, att Musset, som aldrig varit i Spanien,
från dem lånat färgerna. Att döma av Confession d’un
enfant du siècle ligger måhända något självupplevat bakom
själva berättelsen.
Men mera av den verklige Musset finna vi i det lilla
dramat Les Marrons du feu. Dess hjältinna är den berömda
dansösen Camargo, som lidelsefullt älskar Rafael Garuci, en
vivör och “débauché“, som onekligen är tecknad con amore,
översittare, kvick, kallhjärtad, tapper, hånande, religiöst och
moraliskt en fullkomlig nihilist. På förbindelsen med Camargo
har han ledsnat. Camargo märker detta och vill pröva
honom: “A propos! Jag hoppas, att ni ingenting har emot,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
