Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Musset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FANTASIO 839
är“ — säger han — “överhopad med skulder. Mina ford-
ringsägare ha fått en häktningsorder på mig, och i den
stund, som nu är, säljas mina möbler. Vore jag inte i det
här fängelset, skulle jag vara i ett annat. I går kväll
kom man för att häkta mig. Då jag inte visste, var jag-
skulle tillbringa natten eller smita undan griphumrarna, så
kom jag på den idéen att taga på mig den här kostymen
och söka min tillflykt vid konungens fötter. Om ni nu
återger mig friheten, kommer man att hugga mig i kragen.
Och vill ni veta det, så är jag skyldig tjugotusen écus.“
“Är det sant?“ “Ljuger jag, så går jag in på att betala
igen dem.“ Så hör man ett buller. Det är den uppretade
fursten av Mantua, som reser sin väg, sedan han förklarat
Bayern krig. “Vilken olycka!“ — utropar prinsessan.
Men Fantasio svarar: “Kallar ni det en olycka? Skulle ni
hellre vilja ha en man, som ställer till krig för en peruk?
Nej, prinsessa, är kriget förklarat, så skola vi förstå att be-
gagna våra armar. Lättingarna på våra promenader skola
dra på sig uniformer, själv skall jag taga min jaktbössa —
så vida man inte sålt den — vi skola göra en utfärd till
Italien, och kommer ni någonsin till Mantua, så skall det
vara som en verklig drottning, utan att därtill behövas
andra bröllopsljus än våra värjor.“ “Fantasio“ — säger
prinsessan — “vill du stanna som narr hos min far? Jag
skall betala dina tjugotusen écus.“ “Det yrket tycker jag
visserligen om mera än om andra. Men jag vill inte ha något
yrke alls. Tycker ni, att det där sprattet med prinsen är
värt tjugotusen écus, så giv mig dem. Men betala inte
mina skulder. En ädling utan skulder skulle aldrig våga
visa sig, och icke ens i min fantasi har jag tyckt mig vara
utan sådana.“ “Du skall få dem. Men tag också nyckeln
till min trädgård. Om du en dag ledsnar på att jagas av
dina fordringsägare, kom då och dölj dig bland de blåklint,
där jag i dag på morgonen träffade dig. Sätt då på dig
din peruk och din brokiga narrdräkt. Visa dig inte för
mig utan denna förklädnad och dessa silverbjällror. Ty det
är så jag tyckt om dig. Du ska igen bli min narr, så
länge du vill, och sedan får du sköta dina egna angelägen-
heter. Nu kan du gå. Fängelseporten är öppen.“
Detta är Müsset. Ingen kan såsom han blott antyda,
ingen kan mer än han avsky understrykningar, och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
